Löpning i par!
Igår skojade jag med maken och föreslog att han kunde springa med mej nu på morgonen.
Han tog nog det på allvar så i morse när han frukostat alla djuren kom han in och frågade om jag skulle ligga o dra mej hela dagen... Klockan var då 07:30. Sagt o gjort vi gick ut och sprang tillsammans. Det var riktigt mysigt om man frågar mej, tror inte maken var lika exalterad över min närvaro. Speciellt inte när jag pratar!
Efter 4 km så föreslog jag att han skulle springa in på vår väg så fortsatte jag några km till, det blev han nog lite glad över, så han fick sprungit 4,5 km och jag fick ihop 6,3 km. Strålande sol och vindstilla med lite minusgrader, då är det skönt!
Visst ser det bra ut!! Klädsamt!
Kan jag med min kropp springa, ja då kan nog alla det.
Nu satte maken sej i bilen för att köra hem förlorade sonen som varit hemma på lov, och skall tillbaka till Växjö, det gör lika ont i mamma hjärtat varje gång! Jag vänjer mej aldrig vid separationer!
Nåväl, han har en vecka kvar i skolan, sen ut tre veckor på praktik, han skall bygga Karolinska sjukhuset i Stockholm, tja inte helt ensam kanske... Pojken från landet skall ta sej fram i stora staden, det är jag inte minsta bekymrad över, kommer gå galant!
Dottern har ju gått promenad med sin rehab ponny och igår fick han följa med mej och hundarna runt fältet.
Han trivdes nog i solen och utan täcke. Nu ser man vad han har blivit tjock och tappat muskler! Bara han blir frisk så får han se ut hur som helst!
Idag står det på agendan att klippa en väns tre hästar inför säsongen! Lär ta en stund och det blir hår verkligen över allt!
Hör på radion, melodikrysset, och det är Hitta Nemo låten, Havet är djupt! Jag ser mej verkligen som Doris, hon är en glad fisk utan minne! Men som sagt, hon är glad ändå och fyller en uppgift!
// Tina
