livetsomtina.blogg.se

Vardagsblogg

Ledsen

Publicerad 2016-06-30 08:43:43 i Allmänt,

Idag är jag ledsen. Ibland sker det saker och då blir jag påmind om att jag inte är som andra, och är otillräcklig för mina nära o kära. Det är ett tungt ok att bära, jag tränar nästan maniskt, allt för att få tillräcklig energi att funka som en normal mamma och maka. Det räcker inte, när jag säger stopp blir det fel. Mina val, vad som ger energi och tar energi, stämmer inte med andras uppfattning hur man skall leva sitt liv Sorry, jag är inte som andra.
// Tina

Att släppa kontrollen

Publicerad 2016-06-29 10:36:54 i Allmänt,

Gör man det någon gång för sina barn? I hjärtat oroar jag mej alltid, även om man har sk städade barn. Man gnäller på dom mest när det gäller att städa sina rum och allt det vardagliga. Inget som är ett "riktigt" problem egentligen, men oron när jag hör utryckningsfordon i stan, vet att sönerna rör sej däromkring, oron att det skall ända något. Kommer den känslan alltid leva kvar? När dom är 60 år och jag förhoppningsvis inte är allt för dement, är oron där då också? Jag är så glad över dom stora pojkarna, dom har båda körkort och självgående. Javisst, men den oron när dom är ute på vägarna, den finns alltid. En vän som i många år var barnlös tröstade sej en gång med att det var mycket oro hon slapp, kärlek som blir till oro. Idag har hon barn, och oron. Det blir nog så med kärlek, man är så rädd om det man har att det blir oro. Men det är värt varenda oro, kärleken till sina barn går inte att förklara, den går in i olika faser i olika åldrar på barnen. Man är orolig för dottern när hon rider och tävlar, tränar och allt vad hon gör. Varenda gång. Varför utsätta sej för detta, guldfiskar är det ett bättre alternativ.... Ibland undrar jag! Jag vet när jag var ung, när jag var 12 år började jag cykla själv till stallet, ca 6 km en väg. Inga cykelvägar här inte, timmerbilar och Rangsells bilar i parti och minut. Då tänkte jag inte så mycket då men min kära mormor hon hade alltid denna oros känslan, det förstod jag inte då, men idag, känner jag igen min känsla i hennes ord, där mina barn står som Ufon och undrar vad jag menar... Då fanns inte heller mobiler, vi gick inte att nå innan vi kom hem. Krisade det så fanns det en stall telefon men dit ringdes inte för man var orolig... Idag får man ju krupp om inte barnen svarar inom 10 sekunder på mobilen! Gröna telefon automater, det fanns men inte på landet eller på väg till stallet. Minns att vi bodde nära räddningstjänsten, alltså tutade det nästan varje dag, när jag var iväg. Detta hörde min mormor och oron varje dag. Önskar jag kunde prata med henne, säga att jag idag förstår.... Lika bra att acceptera, jag är en orolig morsa, för jag har så mycket kärlek till mina barn!
// Tina

Lättare att se

Publicerad 2016-06-28 08:42:16 i Allmänt,

Det är alltid lättare att se för andra och hjälpa till från läktaren. För några år sedan mitt i min gå i väggen resa fikade jag med en dåvarande arbetskamrat. Hon hade lite funderingar kring sin mamma, och när vi satt och småpratade om det så sa jag mina tankar och vad jag tänkte. Inte rotande utan mera på ett mänskligt plan. Försöker förstå båda sidorna utan att vara partisk just för min vän. Det gick ett tag, jag var hemma en längre tid och kom sen tillbaka, hade helt glömt bort hela historien och mötte min arbetskamrat som kom och gav mej en stor kram, Tina, jag gjorde som du tipsade om. Jag ringde min mamma och åkte till henne. Det känns så jättebra, jag är så innerligt tacksam över dina råd och det känns så bra idag. Jag blev lite överrumplad, men jag, har jag varit till hjälp, jag lyssnade ju mest.... Idag är jag så tacksam att jag vågade tipsa om detta för min kamrat har tragiskt gått bort i sjukdom för några år sedan, och det känns bra att hon fick reda upp sitt stora moln som hängde över henne.
Nu har det hänt igen, för ett tag sen så pratade jag med en vän som hade många tankar om en närstående, jag lyssnade, personen öppnade sej och jag gav lite råd efter mina egna tankar. Häromdagen kom min vän och sa att jag gjorde som du sa Tina, jag tog kontakt med min anhörig och vi redde faktiskt upp en hel del, och det känns så bra i hjärtat! Det värmer, att kunna hjälpa genom att inte göra så mycket, lyssna och säga sina spontana tankar. Varför är det alltid lättare att ge tips och råd från läktaren, när man väl står på banan, arenan själv, då är det svårt att tänka klart och man blandar in känslor. Jag är nog bra på att lyssna och våga ställa frågorna som ingen vågar ställa. Ibland uppfattas det nog som nyfikenhet, vilket är helt fel för det är intresse för individen. Inte för att jag vill veta, utan för jag bryr mej om min vän. För ytterligare några år sen jobbade jag ihop med en person, alla pratade om att hon hade en handikappad dotter, jobbig skilsmässa osv osv. Ingen frågade om hennes dotter, vad hon gjorde och om hon bodde hemma tex. Alla andra fick dagliga frågor om sina närstående, men inte hon. Varför tänkte jag, jag frågade rent ut om dottern, och vilken vän jag fick för flera år! Hon blir alltid glad när vi träffas på stan idag, varför är det så, varför vågar vi inte fråga om det som är annorlunda och känsligt? Vi går på livets stig, då kan vi väl försöka att vara stöttande för varandra och hjälpa till så gott vi kan.
// Tina

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela