Lättare att se
Det är alltid lättare att se för andra och hjälpa till från läktaren.
För några år sedan mitt i min gå i väggen resa fikade jag med en dåvarande arbetskamrat.
Hon hade lite funderingar kring sin mamma, och när vi satt och småpratade om det så sa jag mina tankar och vad jag tänkte. Inte rotande utan mera på ett mänskligt plan. Försöker förstå båda sidorna utan att vara partisk just för min vän.
Det gick ett tag, jag var hemma en längre tid och kom sen tillbaka, hade helt glömt bort hela historien och mötte min arbetskamrat som kom och gav mej en stor kram, Tina, jag gjorde som du tipsade om. Jag ringde min mamma och åkte till henne. Det känns så jättebra, jag är så innerligt tacksam över dina råd och det känns så bra idag.
Jag blev lite överrumplad, men jag, har jag varit till hjälp, jag lyssnade ju mest.... Idag är jag så tacksam att jag vågade tipsa om detta för min kamrat har tragiskt gått bort i sjukdom för några år sedan, och det känns bra att hon fick reda upp sitt stora moln som hängde över henne.
Nu har det hänt igen, för ett tag sen så pratade jag med en vän som hade många tankar om en närstående, jag lyssnade, personen öppnade sej och jag gav lite råd efter mina egna tankar. Häromdagen kom min vän och sa att jag gjorde som du sa Tina, jag tog kontakt med min anhörig och vi redde faktiskt upp en hel del, och det känns så bra i hjärtat!
Det värmer, att kunna hjälpa genom att inte göra så mycket, lyssna och säga sina spontana tankar.
Varför är det alltid lättare att ge tips och råd från läktaren, när man väl står på banan, arenan själv, då är det svårt att tänka klart och man blandar in känslor.
Jag är nog bra på att lyssna och våga ställa frågorna som ingen vågar ställa. Ibland uppfattas det nog som nyfikenhet, vilket är helt fel för det är intresse för individen. Inte för att jag vill veta, utan för jag bryr mej om min vän.
För ytterligare några år sen jobbade jag ihop med en person, alla pratade om att hon hade en handikappad dotter, jobbig skilsmässa osv osv. Ingen frågade om hennes dotter, vad hon gjorde och om hon bodde hemma tex. Alla andra fick dagliga frågor om sina närstående, men inte hon. Varför tänkte jag, jag frågade rent ut om dottern, och vilken vän jag fick för flera år! Hon blir alltid glad när vi träffas på stan idag, varför är det så, varför vågar vi inte fråga om det som är annorlunda och känsligt?
Vi går på livets stig, då kan vi väl försöka att vara stöttande för varandra och hjälpa till så gott vi kan.
// Tina
