Är det värt allt slit??
Nu har jag tränat i två år. Första året gymmade jag bara, tre ggr i veckan med start på gymmet klockan 06:00. Efter ett år orkade jag helt enkelt inte alltid vara uppe så tidigt så jag hade börjat att springa lite på löpbandet och då var inte steget så långt till att börja småjogga hemma. Sin höjdpunkt blev det på semestern, då tog springningen fart och jag tog morgonrundan med hunden på Öland som en rutin.
Nu har jag mao sprungit ett år snart. Blivit bättre i kroppen sällan ont av fibron och det går framåt. Ända tills i förrgår och igår. Jag hade verkligen ont över allt, fick ta Alvedon bara för att kunna sova utan att vakna varannan kvart och vrida på mej. Jag ökar inte takten när jag springer och rundan blir mellan 5-6 km varken mera eller mindre.
Jag går inte ner ett gram, vilket egentligen inte var målet men lite hade ju varit kuligt..
Maken springer sitt lopp på Onsdag, hans mål och då har han uppnått målet för sin träningsperiod.
Igår sprang jag, det var nog inte meningen. Det var lite varmt men ändå, det svalkade i vinden. Helt plötsligt märker jag att Kissy inte orkar, det var helt enkelt för varmt, hon är ju dock snart 10 år så jag fick under flåsandet ringt maken, kom o hämta henne, jag vill inte knäcka henne på nåt vis. Värmen är jobbig för alla men speciellt henne. Så jag fick överge henne efter 5 km, då såg maken på mej och frågade om inte jag skulle åka med jag också, så väl syntes det, att varje steg var en pina. Det gjorde verkligen ont i varje steg. Nej, jag skulle minsann, jag skulle inte ge mej, jag skulle springa hela vägen upp.... Sån är jag, ger mej aldrig men till vilket pris?
Jag hade Spotify i öronen, den buggade och hoppade fick sätta på och stänga av... Runkeepers, vet inte vad som hände, 3 km tiden 3:15, eller hur, jag vet att jag sprungit nästan 5 och tiden var säkert över 7 just igår... Nej, det var nog inte meningen.
Natten nu var orolig, och det har blåst storm, kanske det som påverkar. Inte vet jag, men jag vill verkligen inte sluta springa. Får försöka i morgon igen!
Bjuder på en knäpp bild! Säkert så folk uppfattar mej när jag springer, ett snett leende med ett lätt hysteriskt uttryck, genomsvettig och blicken full av frustration!
// Tina
// Tina
