Kurs
Att gå på en kurs som man verkligen behöver är ju guld värt.
I Måndags så började jag och det handlar om teamet när ens barn idrottar. Fokus på idrott här var ju självklart ridning i olika former. Vi var lite föräldrar och andra som står nära våra barn som tävlar, i alla olika former, det var allt från hoppning, dressyr, gymkana, galopp och trav. Tror det bara var Alice som hade inriktning på terräng också.
Spännande att höra lite info från grenar som vi aldrig varit i närheten av, som en mamma sa: hoppning är ok för en mammas nerver, värre är det i travet där dom sitter precis mitt i oskyddade i en vagn.
Jag funderade lite på detta och tänkte att jag är väldigt glad att Alice inte kör travhästar! Man tänker inte så mycket på hur oskyddade kuskarna är, en hjälm på huvudet men vad hjälper det? Beundrar mina vänner som själva kör detta, vilka modiga vänner jag har!
I alla fall så fick vi göra en test, hur man tänker tillbaka på ett tillfälle, i bilder, känsla eller hörsel. Som väntat så var jag känslomänniska , minns det mesta i känslan. Så är det ju, jag går gärna banan i hoppning, känner svängarna och distanser, medans någon annan slaviskt läser in banan, bildinlärningen eller en annan som ber någon förklara banan, lyssnar in. Får nog göra testen på Alice, och se vad hon hamnar i detta, lättare att förstå varandra.
Sen hur man bemöter sitt barn efter utförd insats, det har ju jag och Oscar gått en sån kurs och det hjälpte ju oss fantastiskt mycket på vägen.
En att man är överens om sina roller innan man kommer fram till tävlingsplatser, du anmäler, vattnar eller vad nu uppgiften är just den dagen. Ryttaren har fokus på just sina saker.
Många som var där har ju tonåringar, speciellt tjejer och det kan ju minst sagt vara lite laddat emellanåt. Jag har ju varit rätt förskonad från detta med två söner som sportat och lilla damen är inte riktigt där än. Men jag lyssnar in och försöker komma ihåg just det, om den dagen kommer....
Sen var det ju detta med And. Att man skall se så lugn och fin ut på utsidan när man är så nervös att man nästan kräks, men bara leendet där och positiva mamman.... Sen är man febril under ytan, jobbar som sjutton.
Det kändes nästan som Lena var andmamman och vi var dom små....
Lite kul var det att samma dag som kursen var mötte jag dessa på grannens gödselstack, inte så lätt att få på bild, och en myskanka men ändå, förebilden!
Jag hade kunnat lyssna i flera timmar till, haft två heldagar med detta. Några timmar fick räcka denna gången och det är nog för min trötta hjärna. Men kul o intressant var det och det får ha sitt pris!
// Tina
