Ponnymorsa
Nu är debatten igång igen, ponnyföräldrar är skit. Tjocka ponnymammor och ponnypappor i foppatofflor, där är debatten just nu.
Jag kan förstå och jag vet vilka dom menar, det finns sådana visst, men det finns smala ponnymammor och ponnypappor i kontors skor som är precis lika illa. Sen skall vi inte glömma alla bra ponnyföräldrar, som sliter som djur för att barnen skall hålla på med det dom älskar.
Jag kan se mej själv, det är andra barnet inom hästsporten som tävlar. I början kastade jag mej över sonen så fort han kom ut från banan med orden: Det var väl bra, eller hur? Eller med orden: Det var väl synd, att du rev sista hindret, eller fick fel galopp i andra volten...
Alla dessa ord för att stötta mitt barn. Sonen och mamman gick en kurs, i coaching och att förbereda sej för tävling. Då fick vi hjälp att prata samma språk, och då stod det klart, han ville vara ensam någon minut efter sin start, hoppning eller dressyr spelade ingen roll, han ville smälta intrycken tillsammans med sin kompis/ponnyn innan han mötte mej. VA?? Har jag gjort fel i alla år, har jag av väl vilja anfallit honom efter genomförd runda och han mått dåligt av det? Jag gör så mycket för jag vill så väl, och så blev det bara fel...
Gör om o gör rätt, han vet vad som är bra o dåligt.
Efter det blev allt lugnare.
Idag med yngre dottern försökte mamman göra rätt, igen. Med lite ledhjälp av kursen.
Ibland kan hon titta på mej och säga, varför kom du inte fram efteråt, gjorde jag något fel? Nähä, inte rätt nu heller, gör om o gör rätt. Nu står mamman vid utsläppet oftast, med en godis till ponnyn och tröstande eller glada utrop till dottern. Hon vet vad som är rätt o fel, jag behöver inte säga så mycket hon vet. Men hon vill ha mej där, nära och mötas i glädje eller besvikelse.
Sen står man vid ringside, vissa barn vill inte höra något alls, stallkompisen vill gärna ha mej på en svår plats, där säger jag till henne att hon är duktig och då känns det lite lugnare för henne.
Dottern vill gärna ha mycket coaching. I lagtävlingen får alla gärna ropa och hejja fram henne o ponnyn, medans andra skall man vara knäpptyst när man hejjar fram dom, allt är så individuellt.
Idag vill dottern inte höra, mera ben, håll mera ihop, rid på!
Nej, nu vill hon höra positiva saker gärna mycket och när det är lite svårt.
När vi var på Åby, största tävlingen med högsta klasserna hittills för lilla ekipaget, stod mamman på ena sidan och sa hur duktig hon är, pappan på andra sidan och sa samma saker, fotograf Robban stod på banan och sa att hon var så bra, det gillade hon och folk log lite i mjugg när dom hörde oss, men vad gör det, det är så hon växer och vill ha det! 
Att vara ponnyförälder även om man är tjock eller i foppatofflor, det är inte alltid så lätt.
Man gör så gott man kan, för barnets bästa.
Sen finns det dom föräldrarna som verkligen skämmer ut sej på tävlingsbanan, ridning eller annan sport spelar ingen roll. Dom är rätt o slätt stygga, sätter orimliga krav på sina barn, skriker kränkande saker till sina och andras barn. Dom vill vi inte ha, absolut inte, barnens bästa, fostran i livet som en sport ger, skall vi föräldrar vara ledstjärnan, och om vi leder med sådana ord, gester och attityd, vad lär sej barnen av detta?
I dom fallen på tävlingsbanan önskar jag att överdomare, domare eller ledning av just den tävlingen har mandat och kurage att gå in och tala med dom föräldrarna.
Inom ponnysport var det faktiskt en förälder för ett tag sen som blev avstäng pga just sådant uppförande. Jättebra, verkligen men bakom där står ett ledset barn...
Vi som ponnyföräldrar lär oss också hela tiden, med olika barn i familjen och andras.
Vi måste lyssna in hela tiden och lära oss. Tränaren kan ge tips och råd på hur vi skall vara.
Lyssna och lär.
// Tina
