livetsomtina.blogg.se

Jag har alltid känt att lära sej rida på ridskola är bra men det saknas så mycket på vägen. Sen skall man börja tävla, gärna höga klasser så man är en i gänget. Vart tog känslan vägen, för hästen för sin ponny? Är det enda som är värt något att man tävlar och tävlar dom högsta klasserna samtidigt när man är så rädd för det som inte är på banan att man inte vågar rida ut med sin ponny eller häst? I min värld, jag är ridskolebarn själv, red vi bara i manegen, runt runt men vi skötte hästarna och fick verkligen jobba för att få den där extra lektionen. Jag var 14 år när jag fick hyra min första häst och tävla gjorde vi kanske 5 ggr under våra år ihop, men jag fick en annan viktig del, rida ut, galoppera över ängarna, rida till träningarna, bada barbacka.... Så mycket vi gjorde, med känsla och jag var nog aldrig rädd, inte vad jag kan minnas. Kaninhål på en äng existerade inte, trafiken var hård kring stallet, ja ja dom fick väl vänja sej vill lastbilar... Mörker, hela vinterhalvåret red vi ut i mörkret, ingen paddock här. Inget ljus, en benlampa på sin höjd. Ni som var med på den tiden, minns säkert. Detta skriver Jens och Peder Fredrikssons pappa idag på Hippsson. Rätt in i hjärtat gick det, kanske jag gjorde lite rätt med mina barn, speciellt lilla dottern. Vi lånade en ursnäll shettis och den red hon i ur och skur, jag gick långpromenader med hundarna, hon satt på ponnyn 4 år gammal. Inte alltid med sadel, lite mera sadel på vintern då att rida i overall, i bävernylon är halt, testa ni lär aldrig glömma känslan!! Hon fick inte bada och simma med hästarna själv innan hon kunde simma, vilket hon protesterade högljutt för. Måste du alltid hålla mamma... Ridit ut själv på sina ponnier , tagit en i taget och lärt känna dom i sällskap sen har det varit runt fälten och i skogen helt själv. Fick mobil endast 10 år gammal, just för hon var ute själv. Oansvarig mamma har jag fått höra, men dottern har vuxit i sin roll. Det kan hända, det händer ändå. Vi har ett säkerhets tänk men låter henne upptäcka hästeriet. Hon har tyvärr fått stått tillbaka bland sina vänner ibland i samma ålder, vi kan inte stå hos er för Alice är så mycket duktigare, då blir vårt barn ensam i paddocken.... Inte alltid så bra och vara duktig... Man får ju kritik genom livet men jag kände ändå att jag nog gjort ett bra val, när man får det verifierat av en äldre person men mycket kunskap. Att få göra allt med sina ponnier eller hästar skapar trygghet, man kan inte låsa in dom på ett fyrkansspår utan man utmana dom att våga, självklart inte dumma saker. Men i min värld är det mera farligt att gå in och hoppa en hög klass och vara rädd, att rida dressyr på hög nivå men inte våga rida ut än att tävla lite lätta klasser i fälttävlan och rida ute ständigt i alla väder. Denna skylt hittade jag i ett bostadsområde, rätt upplysande! Tack för Hippsons artikeln! Det gjorde min dag helt klart! // Tina