När det händer
så händer det. Hjärnan strejkar. Jag vet ju att det går över, jag vet och min omgivning vet men det är ändå en sorg i mej. Jag visste att börja jobba och vara i Göteborg hela kvällen, att det skulle straffa sej men jag ville ju så gärna.
Jag jobbade som jag brukar på Tisdagen, sprang lite förebyggande på morgonen men kände redan då att frisk luft och underbar morgon tyvärr inte hjälper denna gång.
När maken frågade om jag skulle handla nästan grät jag vid frukosten, det också var det dags för.
För en "vanlig" människa kanske det låter simpelt, att åka till Ica, slänga ner dom ungefär vanliga varorna och sen åka hem med bilen, hur jobbigt kan det vara?? Ett oöverstigligt berg för mej just denna dag.
Jag lyssnade på en intervju med en paradressyr ryttare som har just hjärntrötthet pga skada och jag kände igen mej på vissa punkter och det blev lite verkligt i går, jag är absolut inte så dålig som hon men ändå skönt för mej att höra att jag inte är unik utan det verkligen är den känslan man får.
Nåväl, hem kom jag, dottern och sonen kände på håll att mamma hade en sån dag så dom bar in maten, packade in den och dukade. Som vanligt när mamma är trött blir det pannkakor denna gång med äpple och bacon i.
Dottern var lite rastlös, ponnierna är vaccinerade och vilar några dagar, så hon begav sej bort till grannens ponny och red den. Även denna gången gick det bra, Alice är rätt balanserad och lugn och det gillar denna känsliga lilla ponny.
Nåväl, jag och pojkarna åt. Jag fick knappt i mej en bit. Orkar helt enkelt inte tugga. Tittade på klockan, bara 19. Kan jag lägga mej nu? Nej, om en timme är det godkänt..... Släpade mej på en runda runt fälten med hundarna, vilket var en fantastisk kväll.
Då blev klockan 20 och jag gick och la mej. När maken som var ute och pyschade bock smsade att han var på väg hem, hade jag precis somnat in.
Bästa medicinen för en trött hjärna.
Så, nu är jag här igen, inte pigg men lite mera utvilad.
// Tina
