Våren närmar sej!
Idag när vi åkte till jobb/skola så gjorde vi en upptäckt, det ljusnar ute! Samtidig på radion säger dom att det är en månad kvar, inte ens en hel då Februari bara har 28 dagar, kvar till våren! Dottern och jag tittade på varandra och bara log!
Helgen blev intensiv och innehållsrik.
Vi startar med Lördagen, en skön tur nedåt blev rundan på bra tid.
Försöker att få in ett längre pass då och då men denna veckan har det blivit två stycken! Hoppas det stärker!
En skön dag var det allt med sol och värme i Lördags. Var en del inne tyvärr med städning och fixande av mat till sonens kalas. Fest det fixar han själv med sina vänner i Växjö men det där vanliga familjära det fixar vi hemma.
Det var mest dom "gamle" som kom och hela familjen är väldigt överens, vi är så glada och tacksamma så länge alla dom finns! Sonen säger inte så mycket, är mera artig men när alla gått så kommer han till mej och då riktigt det rinner ur honom ord av tacksamhet och glädje.
Söndagen startades i ett huj, CR på Kärret. Emil ( inte vår 20 åring..) skulle hoppa Diamond idag lite högre, 40 & 50 cm. Det gick som en dans, Diamond tycker nog det är kul för han skuttar runt och leker ser det ut som. Alice är stolt över sin fina ponny som nu lär nästa generation.
Hon red Frisky som var så fin och glad. Stor skillnad på detta årets början och förra.
80 rundan startade inte så väl, en "ponnymamma" av den inte så trevliga sorten stod och gormade på läktaren åt tävlingsledaren som gick till sargen och försökte prata henne till rätta. Det var mitt på långsidan mot trean när Alice kom där och då blev det ett stopp, Alice sa senare att hon hade velat lätta en volt men vågade inte riktigt.
90 rundan hade mamman gapat färdigt och på den linjen var det inte några problem alls, dottern slappnade nog av och glömde gasen mot hinder nr 5 ur sväng och då undrade ponnyn skall jag verkligen hoppa detta utan fart, nej, det blir inte bra sa hon... Då vaknade dottern till och red som vanligt, lugnt, ingen stress men ändå energi och jättefina språng fick hon.
För ett år sedan så kändes varje stopp som ett misslyckande, men idag var känslan ändå väldigt bra framförallt för ryttaren! Jag kände mej faktiskt så lugn som en and....
Trevliga personer träffade vi och hann ta en gofika innan vi vände hemåt.
Dottern och jag tog en härlig promenad när vi kom hem, även om vi nästan fick skära oss igenom dimman!
Man ser inte långt över sjön....
// Tina
