Dalarna och höjderna
Det är ju så inom alla sporter ibland blir det påtagligare än andra gånger.
Man har ju så många förberedelser både om det går bra eller mindre bra, alla måste ha sitt, hela teamet.
Mest viktig för oss föräldrar är ju Piloten, hon måste ha sin sömn, mat och glädje, extra mycket av det sistnämnda om det är en dal man är inne i, men även ponnyn måste få samma omvårdnad även om resultaten inte blir vad man önskat och kanske lite extra mycket om det var en dal även för den.
Nu var det Varbergshoppet som stod för dörren, mitt i semestertider och vi som vanligtvis är på Öland har aldrig varit på just detta. Nu har ju maken jouren så Öland fick hoppas över i år.
Fredag, Lördag och Söndag en klass var dag. Gräs, vi älskar ju gräs och denna banan är inte rak utan lite mera kuperad, vilket ger lite svårigheter.
Fredagen blev inte vår dag helt enkelt. Jag märkte redan på framridningen att gul ponny inte var på hugget, hon gick och "ljög" lite, inte riktigt framme liksom. Det är lite sent för mamma And att peppa, seg läget blev uppenbart och två stopp och en rivning blev segrundans resultat.
Dottern var ledsen, jätteledsen men bet ihop och försökte gaska upp sej....
Mamma and blev frustrerad, vad hände, hur skall vi få snurr på resten av helgen.... Säga rätt ord, peppa på rätt sätt....Ibland blir pressen nästan oöverstiglig att jag måste göra bara rätt!
Vi stannade en stund, familjen GGB var ju där och Alice och Ida hade himla kul och vi försökt hjälpa till med deras 4 ponnier så gott vi kunde, tiden var knapp, iväg och besiktiga Candy Alice, vi vuxna har ingen hjälm, Ida är iväg med sin andra ponny, sadla den, tränsa den, vilka benskydd till den. Bästa medicinen nr 1 för en dålig dag kan jag tala om! Skratt och delad glädje till Idas framgångar!
När vi satte oss i bilen och rullade hemåt kröp dock insikten om problemet på oss båda två lite.
Kände att vi borde ha lite bättre känsla och ta på problemet. Sagt o gjort vi sadlade på när vi kom hem och tog en tur i paddocken, hittade framåtläget igen och var nöjda. Så skall det kännas sa en lite lättad dotter. Men bästa medicinen nr 2 var nog att Emil kom och dom red ut ihop, skrattade och slappnade av. Rally och Diamond fick till efterrätt hoppa lite och dom var goda och glada.
Mamma var lite vemodig när vi startade lika tidigt på Lördagen. Nästan lite ont i magen, vill ju så gärna att det skall kännas bra för dottern och att ponnyn skall frusta och vara glad, vara nöjda ihop.
Vi hade sent startnr och väntade in i det längsta med att ta ut. Samla på krafterna och spara på energin.
Mamma And kraxade omkring och försökte se lugn ut.
In på framhoppningen, en helt annan ponny, en helt annan självsäker ryttare på ryggen.
In på banan, raskt travade hon iväg med mina ord ringande i öronen, ha nu så kul, du är här för att ha skoj!!
Det var fokus i blicken på piloten kan jag tala om, mamma and nästan kräktes.
Nu jäklar tänkte dom nog båda två.
Rytmen var där och känslan!
Hinder efter hinder betades av...
Omhoppningen var igång, nu svimmar jag tänkte jag, ta det lugnt lilla du, bara vara nolla.... Det existerade inte för dottern, nu var det bara att rida, revansch till Fredagens misslyckande!
Känslan när dottern gick i mål på en fantastisk runda var obeskrivlig, jag skrek Jaaaa Alice, Ida som filmade skrek rätt ut och pappa vrålade Hejja dej Alice!
Robban har som vanligt fångat känslan, se och njut av hans underbara foton!!
Det var väldigt tight med tiderna, har nog aldrig sett något liknande. Inte en sekund skilde dom åt ens!
Hela vårat team var helt urlakade och stod nog och flinade på prisutdelningen, vi var nog helt slut!
Vet inte vad det är, men piloten är fantastisk på att rycka upp sej ur träsket, när det väl gäller! Och vilket fantastiskt stöd hon hade, Robban som fotar, Ida som filmar och resten som bara kramas och håller tummarna!
Vi fick hemkört Frisky så vi satt sen i solen och bara njöt, försökte vara så duktiga groomar åt Ida, som inte behöver oss alls för dom är så många men vi var där och skötte vår roll, mamma And filmar om än åt fel håll och utan zoom... Alice som det moraliska stödet.
Vi rullade hemåt på kvällen väldigt bonna brända och nöjda båda två.
Hem till en spring runda och grillat. Sen var vi rätt trötta och Morden i Midsommer fanns där för mej.....
Söndagen behöver vi inte åka förrän sent, hon gick inte till final utan första utanför på listan, men vi hoppar Consulation istället, uppsamlingsheatet för dom som inte nådde ända fram, kanske bra vad, försöka hitta känslan idag igen.
Själv har jag stått i en Skylift och målat övervåningens fönster, det blir rätt högt upp från vår baksida!
Nu rullar vi snart nedåt Varberg igen, vi har följt Idas fantastiska resultat på Equippe och anländer om en stund själva.
Mamma and får hosta upp sej och orka en dag till......
// Tina
