Irland
Nu var det ju bokat, lite svårt att fokusera på annat än just min drömresa.
Nu kommer ni väl hem med en ponny är första kommentaren jag får höra. Ja, det kanske vi gör, men i mitt hjärta så är det ön som lockar i första hand, sen när vi har den stora fördelen att åka med Cathis som varit där otaliga gånger, med Janett och Ida som också varit där och vet hur det känns att vara ny på platsen, ja då kan förutsättningarna inte bli bättre.
Ön, den magiska som jag drömt om så länge. Jag är rädd för mycket i livet, flyga, inte ha kontrollen, den oroliga världen, allt kan hända, men det får jag jobba med, utsätta mitt barn för allt detta farliga, jo men vilken upplevelse för henne också, som älskar hästar och livet runt det. Jag hoppas att det blir ett minne för henne, för hela livet och det är positivt.
Jag kikar på kartan nästan varje dag, google Earth är min bästa vän just nu, man kan se bilder och avstånd, hur långt det är mellan olika platser. Har fått några namn av Cathis, dit vi planerar att åka, ser och försöker känna känslan.
Hoppas att mina joggingskor får plats i handbagaget, tänk och springa längs kusten ( dom det visserligen alltid blåser) med stupen ner i vattnet, det känns nästan overkligt.
Drömma kan man, hoppas att jag inte vaknar allt för brutalt.
Oron, att jag inte skall orka, den finns där alltid, tänk om hjärnan bara lägger av... Men jag försöker att skjuta den oron åt sidan, jag vill inte bli hindrat i mitt liv, jag vill leva!
Lite tankar i den gråa vardagen, med guldkorn i!
// Tina
