När telefonen ringer
mitt i natten, då slår mitt hjärta fort.
Hej mamma, jag kommer hem lite senare. Jag tittar på klockan, den är strax 23 på kvällen och sonen jobbar sent.
Då har jag ju sovit en stund då kvällen inte är min tid på dygnet, så jag svarar lite förvirrat kan jag tro.
Han skall till akuten, har kommit i kläm i en maskin och fastnat med foten.
Inte värre än att han kan ta sej dit själv men mamma hjärtat är oroligt och jag somnar inte om.
Funderar över allt möjligt. Är jag onormal? Min oro för barnen även om dom är vuxna och jobbar.
När skall denna oro ta slut, aldrig? Ser på maken, han snarkar och sover tryggt.
Jag blir nästan lite sur, varför kan han bara släppa all oro och somna om, han oroar sej inte. Eller sur är fel ord, avundsjuk.
Det är väl vad det är att vara mamma, att bry sej hela livet.
Det var helt klart lättare när dom var små, då hade jag dom nära. Nu är dom ungdomar som är flygfärdiga och mamma behövs inte på samma vis, vilket är jättebra. Men oron, den finns där...
Det var det där med and, mamma skall vara som en and...
// Tina
