Detta med and är intressant.
Jag har börjat mera och mera lyssna och iaktta mammor och pappor and på tävlingar.
Ibland gör jag en reflektion över vissa änder som mera kväker fram sitt budskap, andra kraxar som kråkor.
Jag stod igår och tittade på framridningen, lag tävlingar är ju alltid nervöst och där om någon stans tycker man att föräldrar and borde kraxa lite. Men icke sa nicke, lugna fina föräldrar och coacher fanns på plats. Riktigt gemytlig stämning faktiskt.
Sen kom efterklassen, då blev jag mörkrädd. Hur skall ett barn få in så mycket information i sitt huvud samtidigt som dom skall komma ihåg sin startordning, banskissen och sen skall dom sitta på hästen.
Hur många ord kan man få in på en sträcka mellan kortsidan och anridningen mot hindret?
Jag tror kanske att ett eller annat ord gick in, men jag såg absolut inte någon förändring på barnen.
Och som inte det vore nog, så gapar vi lite på andra barn i bekantskapskretsen också.
Säkert i all väl mening, att man vill att det skall gå så bra som möjligt för ens egna och andras barn.
Det är säkert nerver hos en förälder eller två som vill att barnen skall åka hem nöjda och glada från tävlingen, säkert är det så. Denna gången var det inte några hårda ord mot ponnyn utan en väldig massa information bara.
Min kära dotter bara tittade på mej och skakade på huvudet.
Vi höll vår plan, hade jag velat kraxa lite hade jag fått skrika för att överrösta dom andra änderna, men det ville jag inte.
En vän la ut på sin fb ett duckface, säkert hade han också träffat kraxande änder på sin tävling. Blev lite full i skratt faktiskt.
// Tina
