När det gör så ont
att du nästan inte kan andas utan att man nästan gråter, ja då finns det bara en sak att göra.
Det spelar ju ingen roll om man lägger sej i sängen, för det gör lika ont ändå.
Jag lånade den gula ponnyn och gav mej ut i skogen, klättrade upp och ner på mossbeklädda stigar och över stock och sten. Avslutade med galopp i lång backe.
Att må bra i själen, gör att smärtan blir lättare att bära.
Att jag sen kom hem till dukat bord, ja då var Fredagen fullkomlig!
En typisk fibrodag som tack o lov är lite sällsynta, allt sen jag började springa.
Jag skall springa i morgon bitti, hur det än känns!
// Tina
