livetsomtina.blogg.se

Vardagsblogg

Tacksam

Publicerad 2018-02-28 08:36:21 i Allmänt,

Jag tycker att jag klarar mycket, är rätt händig och fixar och donar, får ibland ge mej för min styrka eller kropp säger ifrån, men ja, kan klara mej själv. En jag inte kan klara mej utan är min fina man. Johan. Tänk i år har vi varit tillsammans i 18 år, känns som vi har känt varandra i hela livet. Ta bara detta med hundarna, jag har svårt för döden, har svårt för att åka den sista resan med dom, svårt för att prata med veterinären om det där sista. Maken axlar detta tunga, utan att klaga. Självklart svårt för honom också, han gillar också våra 4 benta vänner fast är lite mera jordnära än jag. Han räddar mej gång på gång.. Finns där, alltid bara ett samtal bort. Han kan stå i en korg, uppe i en stolpe men det finns alltid ett snällt ord att få. Han ställer upp för alla, hela tiden. Sin familj hemma och på distans. Hans handikappade mamma tar han hela ansvaret för. Vänner som behöver hjälp, han finns alltid där ett samtal bort. Dottern är pappas tös, om han inte nattar henne varje kväll, då går hela världen under! Hennes pappa är stora tryggheten i livet. Kärlek, ovillkorlig kärlek.
Tänk, i går hade han stått ute hela dagen, -10 och halv storm jobbar han ute för att vi alla skall ha ström i alla lägen. Gissa hur kallt det är, när han skruvar små små skruvar uppe i en stolpe, att han bara orkar!
På kvällen åkte vi ner till Manegen, Frisky skulle tränas på dressyr så vi fick ha lite isfritt underlag. Vi packade in oss i vinterskruden och drog ner. Vad som händer är att framdörren på transporten flyger upp i blåsten, pang och där går båda gångjärnen av, rätt av båda två. Säkert kylan och smällen i kombination. Jag ser inte detta, dottern ringer till sin pappa och försöker beskriva situationen. Han kommer helt lugnt ner, jag har konstaterat vad som hänt och blir förtvivlad. Ingen transport, hur skall vi ta oss hem, träning på Torsdag, tävling på Söndag.... Jag kan nog rida hem mamma tröstade dottern... I kolmörker och storm när det är så kallt, nej nej... Men, pappan lugn som en filbunke, har precis tinat upp efter en dag utomhus, kommer, tittar och grunnar. Jag går in till Alice i manegen och återkommer om 20 minuter, jag gör absolut ingen nytta där. När jag kommer ut står han i kylan, skruvar, fixar och najjar. Fixar så dörren sitter på plats, den går inte att öppna men det spelar mindre roll, den sitter där den sitter. Så kan vi ha det tills Dennis får fram gångjärn konstaterar maken. Jag är så tacksam, hur hade jag klarat mej utan honom, hjärtat svämmar över av kärlek. Vi rullar hemåt, dottern kall men glad. Träningen gick bra och pappan är så bäst. Jag varm i magen, vilken tur jag har som har en sån man. Hem, in med ponnyn, kallt och laddar upp i stallet med varmt vatten till hästarna, mycket hö och skall stänga bakluckan, jag får inte igen den. Spån har frusit, jag sliter som ett djur men vill inte stänga luckan i spänn. Vad göra, ropar igen på maken, som självklart fixar. Han är lite starkare, kan få loss spånet och igen luckan. Jag är tacksam, igen. Livet är en kringlig stig men ibland hittar man rätt. Vi är absolut inte överens om allt, som alla par har vi olika åsikter men så mycket han har lärt mej om mej själv och han finns alltid där!
// Tina

Hur kommer man vidare?

Publicerad 2018-02-26 14:03:02 i Allmänt,

Att vara så här ledsen är väl naturligt, Dreamer var en fantastisk hund och nerver av stål. Saknaden efter henne är så stor, men även efter hundlivet i allmänhet. Alla barnen är överens, mamma måste ha en hund! Maken som har varit fantastisk i sin roll , självklart skall du ha en hund om du önskar det. Men därifrån då, jag har tappat fotfästet känns det som...
I Lördags funkade det över förväntan, vi hade sedan länge bokat att vi skulle en heldag till Scandunavium med Malin och Emil. Det var skönt att bara åka hemifrån. Det var som vanligt hög stämning där inne och Sverige ponnyn är ju höjdpunkten som alltid. Saga som vi följt kom totalt 2:a så det var ju jättekul! Allt gick rätt bra tills i pausen det var agility, då molvärkte det i hjärtat och när speakern frågade hela Scadinavium : Hur många här inne har hund?! Då brast det för mej, hulkade och grät som ett barn. Tack o lov för snälla vänner som låter mej vara så ledsen, Alice är en klippa att ha med sej, hon är lika ledsen hon egentligen. Vi gjorde rundan på mässan några gånger, köpte lite bra o ha saker och pratade med mycket folk. Det är skönt att gå i miljö som man känner igen. Stövlarna som Alice köpte förra året är redan för små, så hon och pappan var inne i Torsdags och köpte ett par nya, väldigt stiliga och nu hoppas vi att dom håller några år, för vuxen modellen är mycket dyrare! Hon betalade nästan allt själv, sparar och har mål vad hon vill köpa. När vi kom hem efter 12 timmar så var vi rätt trötta och bums i säng. Men jag kunde inte sova, tankarna malde, saknade efter en snarkande hund var stor. Johan och Johan fick grävt en fin grav med maskin, för det är ju stenhårt ute! Nu ligger hon jämte Kissy och Gemmy i hagen. Tur man har grannar som förstår och ställer upp!
Vi började Söndagen så här, riktigt kallt i vinden var det!. Frisky är så fin och rida nu, Alice har gjort ett bra grundarbete i vinter så det är bara att njuta. Rally var så glad men galopperar fint utan att sticka över dom snötäckta åkrarna. Hon red Diamond direkt och jag gjorde stallet. Så svinkallt i vinden att man inte vill vara ute egentligen men Alice ville rida mera så hon och Malin tog en sväng på storhästarna på eftermiddagen, då åkte jag till Fjärås. Vill inte gå hemma, så många tassavtryck på våra rundor..
Jag gick över Bräckan istället, andades och försökte njuta av den vackra utsikten
Överallt pågick det vanliga livet, pulka åkning och familjer som gick
Jag gick nog nästan 8 km i blåsvädret, både mössa och huva på jackan hjälpte inte, Nordan slet tag i mej och gjorde mej iskall! Det blev en tidig kväll, nerbäddad i sängen med en extra filt. Nordan kommer in i mitt sovrum också! // Tina

Dreamer

Publicerad 2018-02-23 17:47:18 i Allmänt,

Nej, det gick inte längre. Idag fick vår underbara hund somna in. Vår älskade Dreamer som snart skulle fylla 10 år.
Vi har en längre tid försökt med olika doser av Sköldkörtels medicin, vilket fungerade rätt bra till och börja med. Hon blev tjock, men det kan vi leva med. Men problemet var nog inte riktigt där. Västra djursjukhuset i Högsbo skall ha så mycket kredit, för dom har verkligen sökt och undrat vad dom kan göra och hur vi gör. Men igår när vi bestämde att vi vill inte låta henne må så här längre, då sa dom att det var ett mycket klokt beslut.
Så nu sover hon, säkert på rygg som hon älskade. Denna glada hund som var verkligen den perfekt familjehunden, vi kunde lita på henne i alla lägen.
På utställning var det henne som Alice fick ta, den milda snälla varelsen som lärde upp sin handler.
Tålamodet som hon hade med sin lilla groom var fantastiskt!
Hon älskade fart och fläkt och var alltid den positiva.
Samtidigt kunde hon koppla av helt, nyfiken men cool. Sällsynt bra var hon verkligen!
En toppen mamma och fick så fina valpar. Nu simmar hon nog omkring med Kissy.
Hon har verkligen satt sina tassavtyck i våra hjärtan!
Man undrar ibland, varför... Men vi får vara glada över dom 10 år vi fick.
Älskade hund. // Tina med familj

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela