livetsomtina.blogg.se

Vardagsblogg

Tacksam

Publicerad 2018-02-28 08:36:21 i Allmänt,

Jag tycker att jag klarar mycket, är rätt händig och fixar och donar, får ibland ge mej för min styrka eller kropp säger ifrån, men ja, kan klara mej själv. En jag inte kan klara mej utan är min fina man. Johan. Tänk i år har vi varit tillsammans i 18 år, känns som vi har känt varandra i hela livet. Ta bara detta med hundarna, jag har svårt för döden, har svårt för att åka den sista resan med dom, svårt för att prata med veterinären om det där sista. Maken axlar detta tunga, utan att klaga. Självklart svårt för honom också, han gillar också våra 4 benta vänner fast är lite mera jordnära än jag. Han räddar mej gång på gång.. Finns där, alltid bara ett samtal bort. Han kan stå i en korg, uppe i en stolpe men det finns alltid ett snällt ord att få. Han ställer upp för alla, hela tiden. Sin familj hemma och på distans. Hans handikappade mamma tar han hela ansvaret för. Vänner som behöver hjälp, han finns alltid där ett samtal bort. Dottern är pappas tös, om han inte nattar henne varje kväll, då går hela världen under! Hennes pappa är stora tryggheten i livet. Kärlek, ovillkorlig kärlek.
Tänk, i går hade han stått ute hela dagen, -10 och halv storm jobbar han ute för att vi alla skall ha ström i alla lägen. Gissa hur kallt det är, när han skruvar små små skruvar uppe i en stolpe, att han bara orkar!
På kvällen åkte vi ner till Manegen, Frisky skulle tränas på dressyr så vi fick ha lite isfritt underlag. Vi packade in oss i vinterskruden och drog ner. Vad som händer är att framdörren på transporten flyger upp i blåsten, pang och där går båda gångjärnen av, rätt av båda två. Säkert kylan och smällen i kombination. Jag ser inte detta, dottern ringer till sin pappa och försöker beskriva situationen. Han kommer helt lugnt ner, jag har konstaterat vad som hänt och blir förtvivlad. Ingen transport, hur skall vi ta oss hem, träning på Torsdag, tävling på Söndag.... Jag kan nog rida hem mamma tröstade dottern... I kolmörker och storm när det är så kallt, nej nej... Men, pappan lugn som en filbunke, har precis tinat upp efter en dag utomhus, kommer, tittar och grunnar. Jag går in till Alice i manegen och återkommer om 20 minuter, jag gör absolut ingen nytta där. När jag kommer ut står han i kylan, skruvar, fixar och najjar. Fixar så dörren sitter på plats, den går inte att öppna men det spelar mindre roll, den sitter där den sitter. Så kan vi ha det tills Dennis får fram gångjärn konstaterar maken. Jag är så tacksam, hur hade jag klarat mej utan honom, hjärtat svämmar över av kärlek. Vi rullar hemåt, dottern kall men glad. Träningen gick bra och pappan är så bäst. Jag varm i magen, vilken tur jag har som har en sån man. Hem, in med ponnyn, kallt och laddar upp i stallet med varmt vatten till hästarna, mycket hö och skall stänga bakluckan, jag får inte igen den. Spån har frusit, jag sliter som ett djur men vill inte stänga luckan i spänn. Vad göra, ropar igen på maken, som självklart fixar. Han är lite starkare, kan få loss spånet och igen luckan. Jag är tacksam, igen. Livet är en kringlig stig men ibland hittar man rätt. Vi är absolut inte överens om allt, som alla par har vi olika åsikter men så mycket han har lärt mej om mej själv och han finns alltid där!
// Tina

Kommentarer

Postat av: Susann Haglund

Publicerad 2018-02-28 13:24:03

Det är kärlek som du beskriver så fint <3
Jag förstår precis exakt det du beskriver - riktigt lycka att få någon man älskar villkorslöst.
Ligger några år före dig 40 år tillsammans med min kärlek.
Ta hand om varandra! :-)

Svar: Visst är vi lyckliga Susann!
livetsomtina.blogg.se

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela