Frihet
Äntligen, nu kände jag att ryggen var inte bra men ändå det kanske skulle gå att springa lite iaf...
Stenhårt i backen men valde dom ynka två km runt fälten, det var nog bästa stötdämpningen som går att uppbringa i en frusen värld.
Det kändes som ett helt maraton, men själen mådde bra. Inte trött eller flåsig, bara ont. Men det gick och belöningen är ju känslan. Hundarna var jätteglada att äntligen det börjar bli som vanligt.
Sen denna soluppgång, den är oslagbar!
// Tina
