När livet tar slut
Som många av mina vänner vet så dog min mamma i Cancer när jag var bara tre år, min syster var 7 år. Den sorg man känner som anhörig i detta läget kan man nog inte sätta sej in i riktigt om man inte har varit där. På den tiden fanns ju inte så brett socialt nätverk heller, mina föräldrar hade flyttat med jobben till Södertälje där ingen släkt eller vänner fanns.
Min pappa var en av den gamla tidens män, han jobbade och handlade på Lördagar, mamma tog hand om resten och var nog rätt modern för hon hade nog tänkt att börja jobba när vi var lite större, nu pratar vi i början av 1970 talet.
Där stod pappa ensam med två små barn, hund och heltidsjobb. Beslutet som togs påverkade våra liv för alltid, rätt eller fel vet vi inte idag jag kan bara tala för mej själv att jag hade en fantastiskt liv hos min mormor dit jag flyttade, jag hade det nog bäst av alla just då.
Min pappa bodde kvar i sorgen och min syster fanns också där, 50 mil bort.
Man undrar vad han fick för hjälp i sin sorg... Idag tänker jag mycket på det, sedan jag blivit vuxen och själv fått en fin familj med underbara barn.
Jag vet att jag saknat min familj, idag kan jag se det. Som en terapeut sa till mej för några år sen, Tina din sorg över en förlorad mor är inte allt, du förlorade hela din familj i ett slag.
Så för 4 år sen när Pappa började tackla av lite, inte hade några när vänner eller släkt kvar uppe i Södertälje så bestämde vi att vi gör i ordning en lägenhet i garaget hemma, där kan han bo. Stadsmänniska ända ut i fingertopparna sen barnsben så valde han ändå att flytta hit.
Han gillar min man, en människa som han kunde prata sport med, det var pappas stora intresse. Medlem i IFK Göteborg i över 60 år och sen Hockey tokig, i Södertälje SK.
Tror han tyckte det var rätt bra, han kunde köra till stan, köpa det han ville, äta på restaurang Westers där han fick några vänner.
Sen greppade sjukdomen honom mer o mer, i somras trodde vi att hjärtat sagt upp sej men han klarade detta med en hårsmån. Men i Söndags var det slut. Vi hade ringt ambulansen på dagen som hämtade honom och han blev inlagd.
Kl 02:00 natten till Måndag fick jag det samtalet som vi alla bävar för. Läkaren ville meddela att min pappa hade avlidit. En chock? Ja lite faktiskt, han var ju rätt envis man och var under uppsikt av läkare så jag hade nog förväntat mej några år till.
Sorgen greppade mej, när jag nu äntligen lärt känna min pappa som den man han var, vi kunde ha väldigt hetsiga debatter , där var vi rätt lika och tyckte rätt olika emellan åt men ändå fanns det en samhörighet som var naturlig.
Jag ringde min syster, nu gör vi detta ihop, begraver vår enda förälder.
Jag hoppas vi gav honom några sista fina år. Jag är tacksam att jag äntligen fick lära känna honom lite och fick lite bakgrund sett från hans sida.
Att vara över 50 år och levt med sin pappa 7 av dessa år är nog rätt unikt, men jag är ändå tacksam för dom åren jag fick.
// Tina
