Alla börjar vi någon stans
Jag är med i en grupp på FB som heter gamla tävlingsponnier/hästar. Det är många i min ålder och äldre ändå som har lite minnen och lägger ut. Det är verkligen inga flashiga pannband eller sadlar, tror många med mej flätade sin egna pannband med plast eller sidenband. Sadlarna, man hade en Stübben om man hade tur, stenhård och helt utan stoppning i många fall. Hårda läderbitar att sitta på. Vojlockarna hade lite vanliga färger, ofta vita vid tävling. Hjälm, ofta Jofa användes på tävling men ser att på hemmabilderna där rids ofta utan.
Jag började också där, min pappa o mormor betalade så jag red på ridskolan och sen köpte ju bonden Åke en häst till mej, han hade det stora Höglanda gård och hade 4 boxplatser i källaren. Min kompis Aggis fick en egen ponny och då tyckte han så synd om mej så han åkte o köpte en häst , 5 år gammal så jag kunde hyra. Han ville att stallet skulle leva. Att det var just i källaren berodde på att det stora som en gång varit ladugård var uthyrt till Civilförsvars förråd. Året var 1980 och jag var den lyckligaste flickan i hela Kungsbacka. Att ha ridit på ridskola och sen få en unghäst kanske inte var den klokaste och ofarligaste resan men så mycket kul vi hade. I 4 år hyrde jag honom. Nonstop, det Tyska Halvblodet som kom till Sverige genom att en konstnärs dotter som hette Glemme i efternamn, hon jobbade i Tyskland och på den gården blev det en tjuvbetäckning. Nonstop var ett faktum och när hon slutade där tog hon med honom hem. Jag tänker ofta på denna Åke och hela hans familj som jag hade dom viktiga åren i min uppväxt. Undrar om jag tackade honom nog.....
1984 fick jag min vansinniga huvudvärk, hoppade av skolan och fick sluta rida för Nonsis som jag kallade honom han bar mej hem över stock o sten, över vägar ända till stallet när jag fick en attack att jag bara hängde. Då sa min familj att det var för farligt att fortsätta.
Det var en sorg, det var ju mera hela mitt liv. Nonsis såldes till en ridskola där han blev kvar resten av sitt liv, han bröt benet i hagen så han blev inte så gammal tyvärr.
Livet gick och jag fick ordning på mitt liv o huvudvärk. Sen fortsatte jag ju med hästar, först en Nordsvensk travare Svarten sen Lindsey.
Henne hade jag kvar i 20 år.
Den grimman hänger kvar nere i stallet, som ett minne.
Alla börjar vi någon stans. Mitt intresse har alltid funnits, jag åkte aldrig o tävlade själv, några gånger tror 4 var jag o Nonsis iväg när en stallkompis pappa körde, och vi tog oss runt. Lindsey, där lärde jag mej köra på riktigt. Både i skog o maraton, det var ju så himla kul.
Jag tänker mycket på olika hästliv. Oscar började med sin B ponny Culkin, sen köpte vi Diamond som blev ett arvegods till Alice. Han red sin Ruby Red som tyvärr hade spatt och sen Sweetie.
Alice började på en lånad shettis som hette Nadja. Sen köpte vi älskade Sonette som hon startade sin tävlingskarriär på, i dressyr.
Mina barn fick min barndom fast i en väldigt mera exklusiv modell.
Men kärleken till hästarna, den bär jag med mej, Oscar har ju köpt tillbaka Sweetie, Alice, hon älskar sina hästar på samma ovillkorliga vis som jag själv även om hon har en mycket mera utpräglad tävlingsinstinkt. Men kärleken till hästarna, den har vi alla tre på lite olika vis.
Jag tänker ofta det, hur livet varit om mamma levat, som var så intresserad som mej, då kanske gamla tävlingsponnier hade haft mej på ryggen på fotot. Men det blev ju ändå samma resultat av oss i den generationen, vi hade bara lite olika krokiga vägar dit.
// Tina
