Bara 11 år...
Emellanåt blir man imponerad av någon i sin närhet.
Tisdag kväll, åker från jobbet via stormarknaden och veckohandlar. Blir lite sen, och det är mörkt som natten när jag kommer hem och kör in på lilla grusvägen, sotar mörkt på riktigt och det regnar och blåser på tvären.
Vad möter jag, i en kurva? En julgran? Eller Ufo? Nej, det är dottern som kommer på en gul ponny, det ser jag ju inte förstås att hon är gul men jag ser allt blinkilinklampor och reflexer, från topp till tå, jag stannar till och blir varm i hjärtat, leendet trots alla väder och ljus motsättningar. Jag har precis ridit 30 minuters dressyr i paddocken, skänkelvikningarna satt perfekt så jag rider ut lite som belöning, skall galoppera lite i backen har jag tänkt.... det var informationen som jag fick till mej. Va bra, jag åker hem och lagar middag då svara jag, faktiskt lite tagen av stunden.
Sagt o gjort, tänker att jag möts av mörker och hungriga hundar.... Hela huset lyser, av juleljus och hemtrevligt. Hon har tänt upp hela huset och på bänken ligger en lapp...
Jag kvickade mej lite och lagade mat i ett huj, tänkte jag skulle vara färdig när hon kom in. Jag ropar att maten är färdig, och får till svar, jag har precis börjat rida Diamond i paddocken , är klar om 40 minuter...
Då gick jag en runda med hundarna i mörker och regn och tänkte att hon är värd varenda rosett hon får, för detta slit i alla väder. Mörkrädd är hon och ändå rider hon ut i mörkret, för ponniernas skull!
Vi åt tillsammans och hon var lite ledsen, morfar förstörde min tanke sa hon. Jag tände alla stakarna för det skulle vara mysigt när du kom hem, så tände han kökslampan, i taket! Lilla hjärtat, det är tanken som räknas och det var jättemysigt att komma hem, till allt ljuset.
Läxläsning och sen nerkryp i sängen.
Hon är fantastiskt, lilla tjejen. Hon är bara 11 år...
// Tina
