Blodomloppet 2018
Egentligen har jag allt emot mej kan jag ibland känna.
Kroppen som värker i varje steg, lungorna som aldrig är riktigt bra och fulla med slem efter otaliga lunginflammationen och uppe på det, hjärnan som bitvis är ur funktion.
Man kan lägga sej ner och tycka lite synd om sej vilket hade känts mest naturligt, eller så kan man ta fram sin tjurskallighet och överleva till ett värdefullt liv. Jag är ju född i oxens tecken, kanske därför jag överlevt alla motgångar i livet.
När jag anmälde mej till Blodomloppet, var jag i rätt god form och kände att detta var helt rätt med 10 km. Efter en vecka med dåliga lungor, då kändes det inte lika självklart längre.
Jag har bra arbetskamrater som peppar och lyfter fram mej, tar hänsyn och man känner sej rätt trygg och inte sämst. När jag såg familjen komma då stod jag på startlinjen, då rann nästan en tår.
Det var så varmt, vet inte hur många grader men över 25 men som tur var så blåste det lite.
Jag hade min springlista i öronen och det blev lite lättare att springa. Jag tog rygg på ett par snabba arbetskollegor första km men sen tog jag mitt tempo. Chefen sa innan att man behövde inte ta det så lugnt, det gör ändå lika ont ändå och då blir tiden kortare så jag körde på det.
Jag hade min springlista i öronen och det blev lite lättare att springa. Jag tog rygg på ett par snabba arbetskollegor första km men sen tog jag mitt tempo. Chefen sa innan att man behövde inte ta det så lugnt, det gör ändå lika ont ändå och då blir tiden kortare så jag körde på det.
Lite negativt var nog att man sprang två varv i Slottskogen, för när jag kom till 6 km och maken ropade bara 4 kvar Tina, då nästan jag grinade. Överhettad och kramp i hela mej. Har sista veckan försökt bota dom dåliga lungorna med astmamedicin och resultatet blir kramp i alla musklerna, speciellt magen. Dom sista 3 km krampade baksida lår så jag kände det som jag stapplade i mål. Vid 8 km fick jag rygg på Frida en kollega och då blev det en tröst. Men släppte henne i sista backen upp.
Känslan av att ha makten över mej själv, jag kan, jag ville och jag fixade det när jag gick över mål linjen var underbar!
En bra tid blev det faktiskt, 1,06,00 och den stod sej rätt bra när jag jämförde med mina vänner som springer mycket mera och gjort flera lopp.
Jag är stolt över dej mamma sa dottern, det värmde! Sonen och maken var där också.
Att fika efteråt var inte så aktuellt, kroppen kom in i en enda stor kramp så jag fick prata med kollegorna på håll...
Att fika efteråt var inte så aktuellt, kroppen kom in i en enda stor kramp så jag fick prata med kollegorna på håll...
Men, jag har gjort det och är stolt över mej själv.
// Tina
