Tillbaka till "brottsplatsen"
Det är mycket känslor denna veckan, ibland förundras jag över att jag över huvud taget andas och står upp. Känslor, det tar energi och lämnar ren utmattning efter sej.
Så många fina ord vi har fått höra om Diamond, många har följt honom genom åren och förstår att vi är lite halva efter det fruktansvärda att han inte längre finns med oss.
Träningen för Lena började denna veckan och jag fick tidigt inse att Alice verkligen skulle börja just nu och inte vänta. Vi har tränat där i så många år, det är verkligen jättebra träning och olyckan var verkligen en olycka, ingen kan klandras eller skyllas på.
Men när vi kom igår, då hade jag ont i magen. En pappa som var med där när olyckan skedde kom fram och förhörde sej om hela resan, han hade verkligen tagit illa vid sej och visste ungefär hur det hade gått, vi har informerat Lena hela vägen och bett henne förklara för andra som sett olyckan.
Jag vet, det är Alice liv, jag vet att hon är duktig men ändå, denna oro...
Ett kort säger mera än tusen ord, även om det var inte så högt igår, Lena var verkligen försiktig och ville bara göra en bra träning så kändes det... Ibland tittade jag inte ens, bara lyssnade på hovslagen, rytmen och att dom landade innan jag tittade upp..
Jag måste försöka komma över detta, måste för Alice skull.
Det blev en bra träning. Alice blev jättetrött och även om hon kanske inte själv kände av det så var det säkert en del anspänning även för henne.
Rally tyckte det var toppen att få komma iväg!
Fina Rally, han är snabb i fötterna verkligen!
Varmt verkligen och vi tyckte det var skönt att kunna träna ute!
När vi rullade hemåt i solnedgången så kände jag att hösten närmade sej med stormsteg, mörkret kommer fort och fukten låg som en dimma över sjön.
Tacksam för att allt gick bra och dottern var glad.
// Tina
