livetsomtina.blogg.se

Vardagsblogg

Träna träna långsamt

Publicerad 2019-05-26 15:09:47 i Allmänt,

Vi har gör precis som läkarna säger, nu har dom tagit bort CVK´n i axeln, en ingång för allt och uttag av blodprov, då är Alice lite mera rörlig. Om allt stiger och håller sej stabilt kan vi ev fortsätta resan hemifrån.
Både lite skrämmande för här har dom koll dygnet runt, men samtidigt börjar det bli dags rent mentalt för alla.
Rummet är knappt på 15 kvm, nu delas det med en liten kille som brutit benet, och hans familj och vänner är också här. Dvs idag är det 8 personer och 3 sängar på denna ytan.
Sen kom farfar på besök, men då valde vi att lägga in träningspasset för dagen. Ut i rullstol och gå bitvis.
Eftersom både pappan och dottern älskar glass blev målet Pressbyrån nästa.
Man känner jättesnygg efter snart 2 veckor på sjukhus....
Jag har sovit hemma i natt, det är en konstig känsla att dela just natten med främmande människor, som är supertrevliga men jag har alltid haft lite svårt med typ vandrarhem och dylika saker. Pappan kan sova över allt, så han fick sova kvar.
Jag kände också lite ansvar hemma, Dennis och Oscar var och hämtade hem ponnyn Killen igår och jag ville vara hemma när han släpptes ut hemma.
Oscar hade fixat allt med att stängsla en egen hage till honom med vatten  men när Rally och Diamond gav sej av nedåt hagarna blev Killen förtvivlad, så vi tog ett snabbt beslut, vi släppte in Diamond till honom. Diamond är en klippa i dessa lägen, han är så lugn och lite lekfull.
Dom betade lugnt efter 2 minuter.
Massor av gräs gjorde ju inte det hela sämre för honom!
Rally däremot, han blev det full fart på så han flyttades ner mellan hagarna och fick äta mängder med gräs så han lugnar ner sej lite innan vi släpper ihop dom.
Saknar Frisky i detta läget, hon var så att säga tydlig om hur det skulle uppföras i hagen. Det behövs med lite oroliga själar. Men det har gått bra hittils.
Så nu är vi och tränar lite igen på sjukhuset, det går framåt men vi (läs pappan och jag) är livrädda att hon skall bli sämre och falla igen. Vi får bita oss i läppen för att inte vår oro skall smitta över.
Men nu känner jag, mitt i all tacksamhet så är jag så ivinnerligt trött, glad att hon är på benen men så ledsen inombords. Det är säkert någon effekt av nåt nu när man kan slappna av lite, spelar ingen roll vad det heter men det känns.
// Tina

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela