Uppdaterings status
Jag vet att många följer detta nu, många i sin oro för Alice och jag skall försöka uppdatera så gott jag kan och orkar. Bra även för mej med en ventil utåt.
Kan inte nog upprepa vilken fantastisk vård vi har, människor som verkligen är proffs på sitt uppdrag oavsett ursprung eller vart man är född. Jag gillar även i det normala livet när männsikor brinner för sitt jobb och engagerar sej med hjärtat. Nu har jag upplevt det på riktigt nära håll.
När Överläkaren i Kirurgi Valeri kom in på rummet igår och log lite i ena mungipan förstod jag, det var ett positivt tecken, mitt hjärta slog en volt i bröstet.
Ja du Alice, idag skall du få röra dej i sängen och känns det bra så kanske du kan få sitta på sängkanten. Nu måste organen röra på sej och vi ser att det håller även vid rörelse.
Han har varit så sammanbiten hela tiden och poängterat att det är så allvarligt. Men nu, en liten ljusglimt!
Iva i Borås ligger på nederbotten och vi har haft en liten uteplats att äta vid.
Alice fick också börjat äta lite soppor, och chokladpudding! Smyga igång tarmarna, för dom vet man inte hur det kan vara skador på innan dom är igång igen.
Vi turas om att sova över hos Alice både för att man bara få plats en åt gången, nu har vi haft tur och kunnat sova i andra sängen på sovsalen, dom prioriterade verkligen att Alice skulle ha det så och tack o lov behövdes inte platsen till någon annan.
Jag hade sovit oroligt på natten så när Johan kom upp bad jag honom att ta med andra kläder till mej, så jag kunde lufta mej lite.
Jag börja jogga lite bort emellan ett vackert område med vad jag kan tänka mej var läkarvillorna förr, och se här var det en stig, och här ett helt motionsområde!
Det var så skönt att få springa av sej alla spänningar, tidvis rann tårarna i en strid ström nedför mina kinder, bara släppa ut allt. Folk jag mötte undrade nog, men jag bryr mej inte, dom vet inte....
Alice började och röra på sej, vi hade stenkoll på ekg, pulsen fick inte stiga för mycket, då är det en blödning. Hon satt, tänk att få sitta på sängkanten kan vara så omtumlande.
Vi gör allt detta här sa systrarna, vi är inte fullbelastade och har gott om personal dygnet runt, det har dom inte på avdelningen på samma vis, vi ser det här under kontroll.
När vi idag Söndag lämnade Iva var det nästan med vemod, så fantastiska människor vi mött där.
Vi är försiktigt positiva efter vad läkarna säger. Vi litar till fullo på dom.
Pojkarna kom och hälsade på igår även dom tagna av stundens allvar, dom har ju bara följt det på håll innan. Kramkalas kan vi säga!
Nu är vi på avdelningen och hon får ta emot besök på ett helt annat vis. Presenter från vänner och klubb har trillat in och det är mycket uppskattat kan jag tala om, även om hon inte får äta choklad, ännu....
Jag försöker att tänka att utgången blev lycklig, att det ändå gått efter omständigheterna bra, men jag lever i en bubbla och har svårt att ta en motgång och gråter av glädje av varje framsteg. Alice tittar på mej lite undrande, är du ledsen, det gick ju bra att sätta sej upp... Ja, just därför hulkar jag...
Ensamt rum på Kirurgen, det var ordinationen av underbara överläkaren, där mamma och pappa kan sova med henne. Hon skall inte till barnavdelningen, hon skall få den allra bästa vården och det är på min avdelning!! Words!
Våra fina vänner har uppdaterat oss från alla tävlingar dom är på, skickar filmer och kort, Alice känner sej verkligen delaktig!
Tack alla igen av hela mitt hjärta.
Så mycket stöd och erbjudande av hjälp, det har jag aldrig varit med om!
// Tina
