livetsomtina.blogg.se

Vardagsblogg

Varje framsteg lever man på

Publicerad 2019-05-23 13:33:44 i Allmänt,

I natt var det min tur att sova jämte Alice, Johan låg i ett annat rum lite längre bort i korridoren. När sköterskorna kommer in och tar prover var 3:e timme så tittar jag upp och frågar hur är trycket, syresättning och blodvärdet. Helt trygg att dom tar hand om mitt barn.
Annars när man blir väckt på natten av katten, söner som ramlar in sent eller tidigt pga jobb eller fritidsaktiviteter, då blir man lite vaken, lite irriterad men nu somnar jag som ett barn, jag hör att värderna är bra.
När läkaren Erik kom in i morse så fick vi positiva nyheter, blodvärdet har stigit = operationen har gjort nytta.
Så nu har vi börjat tänka lite mera framåt.
Att sitta upp lite mera, att sitta på sängkanten. Små små steg.
Att inte duschat på över en vecka, trots att jag tvättat henne och på senare tid har hon ändå tvättat sej så gott man kan, det har funkat men håret... Ni vet, Alice långa tjocka hår...
Hon hade tur när olyckan skedde var att hon hade två flätor, precis som regeln inom fälttävlan är att nacken skall vara fri för ev ambulanspersonal, annars har Alice alltid tofts vid just "vanlig" träning. Vi har borstat igenom det ofta, nu i en fläta men ändå, över en vecka....
Tur det finns balsamspray!! Nu fick vi rett ut detta boet av hår!
Alla sköterskor är så avundsjuka på henne, vilket fantastiskt hår!!
Jag har funnit min oas som jag nämnt innan, i morse var det Härlanda tjärn runt. Blev 7 km och på hemvägen köpte jag färska frallor i den lokala Ica butiken.
Lite som på Öland... Färska frallor var dag, jag som sällan eller aldrig äter bröd!
Detta andas jag för att kunna tänka klart.
När jag kom tillbaka så skickade jag ut maken, gå runt sjön, gå och andas.
Han var nöjd med detta när han kom tillbaka.
Vi tar varje litet steg framåt med myrsteg men vi är så tacksamma att det går framåt.
Vi vet att bakslag kan komma men försöker tänka positivt.
Satt och funderade lite på hur jag skulle kunna motivera Alice att våga utmana rädslan att resa sej, att våga gå lite och se det som en träning vilken som.
Tog till allt jag kunde komma på, träning av hästarna, hur man lägger upp mål och tränar efter det. Och se, tog väl 10 minuter så bad hon om att få sitta, att sätta ner sina fötter och utmana yrseln.
Målet är att komma hem i slutet av veckan sa hon, vi vet att det är sagt i början av nästa vecka men hon ville ha Söndag som ett delmål, efter det så tar vi dag för dag. Målbildsträning.
Hon är stark vår dotter, målmedveten och vill ha resultat.
Om bara kroppen håller, så når hon det med sitt pannben!
// Tina

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela