Sorgens år
Så kan jag väl sammanfatta detta året som gått.
Tacksam för att Alice trots det hemska som hände, klarade sej med livet i behåll.
Pappa, jag fick ha honom i mitt liv lite mera närvarande som sista 3 åren, innan dess hade jag min pappa på distans.
Han var en rättvisans man som hade starka åsikter. Men han ville väl, han var av en generation som inte visade så mycket känslor, men stolt över sin familj det var han allt.
Att mista en nära kan vara svårt nog, när man redan innan står som i kvicksand så är det svårt att se framåt, tryggheten finns där inte.
En fin begravning fick han och jag kunde riktigt se hur han låg och diggade med i Ifk´s inmarschlåt som spelades på orgeln.
Bästa avskedslåten jag någonsin har hört sa kyrkvaktmästaren efteråt, jag har jobbat här i 25 år!
Även i stallet hände mycket, först Alice fina runda på Gp ponny kvalet med Frisky som blev det sista dom gjorde ihop, Alice kände sej färdig och jag grät när jag skrev annonsen, som fick ett svar, en provridning och ett köp.
Det var det perfekta hemmet kände vi allihopa, men en sorg när denna härliga ponny lämnade stallet, hon saknas hos oss än idag! Men Ada har kul med henne idag och vi följer det med stor glädje.
Sen hände det förfärliga. Olyckan.
Dom 12 dygnen vi var på sjukhuset var dom värsta i hela mitt liv.
Jag orkar nästan inte ens skriva om det.
Så mycket fint stöd vi fick från många håll gjorde att jag höll mej flytande.
Killen stod på transporten från Irland när det hände, det var helt overkligt att överhuvudtaget tänka på att fortsätta rida, sett ur mammavinkeln. Alice bönade och bad att hon skulle få fortsätta, så det var en väldigt konstig känsla att åka från Östra och ta emot ytterligare en ponny hemma hos Cathis.
Vi fick all hjälp med allt, och det behövdes då jag inte kunde tänka klart.
Alice var lycklig när hon på håll fick hälsa på honom. Sen var det jag som fick börja rida igen.
En lång sommar följde, samma dag vi åkte över till Öland så somnade en vän från förr in, ung och bara i början av sitt liv.
Det var Chilott som introducerade oss till Saxnäs där vi sedan blivit kvar.
Även om vi glidit isär dom sista åren så fanns det ändå ett hjärta för varandra hela vägen.
Sommaren gled iväg som i ett töcken.
Dagstorp, vi var där som vanligt men Alice fick bara vara hästskötare detta året.
Serva Ida och Bea.
Sen, fick hon sitta upp i sadeln igen.
Den första hon satt på var ju självklart sin prins. Han hade under sommaren blivit väldigt osäker på staketet och det visade sej senare att han blivit helt blind.
En dag i höstas fick han somna in, tryggt förvissad om att alla älskade honom ända in i det sista.
13 år fick vi ihop, han blev 20, så han var värd att få somna trygg.
Vi försökte para Divine, såg fram emot något. Emot lite glädje, men det förbyttes snabbt till sorg då allt gick galet.
Men vi har vår underbara Divine vid liv och det är huvudsaken.
Rally hade under året problem med sin rygg , hans sadel blev för trång och vi letade och letade efter en ny.
Här på Grevagården visade han att vi hittat rätt, han var väldigt glad.
Killen har utvecklats och är en fantastiskt fin ponny.
Sen kom Wille in i vårt liv.
Han är en väl utbildad herre som inte gjort mycket i livet, så att hoppa julhinder hos Lena blev nog det storsta han gjort över huvudtaget i sitt liv!
Vi avslutar detta år med att hämta lilla Gucci.
En framtid med Alice väntar henne.
Adjö 2019. Hoppas aldrig vi ses igen.
Kram Tina
