Första träningen
Som Alice sa till Lena, då är träningarna igång det sista året. För så är det, om ett år så blir det ingen träning varannan vecka, då är Alice i Skövde och gör lumpen. Det är en konstig känsla för nu har vi varit här i 10 år och det hör liksom till att när skolorna börjar åker vi till Ubbhult.
Nu var det Svarten som var med. Han har ju nästan inte tävlat alls i hoppning i år, det är bara fokus på fälttävlan och träning o återhämtning mellan tävlingarna.
Lena hade byggt nya hinder så hindren var uppsatta nya o fina inomhus, så nu startar inomhussäsongen.
Som han hoppar nu Svarten, Alice säger: det är nästan som när jag började hoppa Diamond, jag får trampa i stigbyglarna och hålla fast mej! Dom hoppar runt och stort. Tänk när han kom Svarten, vi trodde ju inte att han kunde hoppa! Men all tid på markarbete, dressyr och styrka, då har han utvecklats så fint. Han säger fortfarande
släpp mej, jag kan själv!
men lyder allt oftare och är rund o fin.
Nya hinder, han är egentligen inte så tittig men en rund prick var lite läskig, piloten har benen på bra och då blir det lite snett istället.
Då hoppar han desto bättre gången efter. Hindret ligger ändå på 110 cm...
Så kommer han rätt, lyssnar på Alice så kan dom nog hoppa höga klasser. Som hon säger, hoppa är inga problem, det är allt det där emellan som stökar till det!
Något som är väldigt kul är att Thyra med sin mamma Camilla tränar i samma grupp. Både Thyra och Alice började att hänga med upp till Lena då deras bröder tränade där och dom hängde på med sina b-ponnier. Sen fick Lena till det att dom tränar samma dag och när olyckan hände, då var dom med på plats. Thyra liksom Alice tar inte av västen vid hoppning, vi har alla lärt oss den hårda vägen hur viktig den är. Det är en trygghet att känna personer vid träning, allt kan hända. Vi umgås inte privat, dom bor på andra sida stora staden men när vi ses, då har vi många år ihop.
Hur många sporter kan erbjuda detta? Hästsporten är fantastisk!
Vi mammor som också rider försöker filma, inte alltid helt lätt när man är lite nervös, Thyras häst är pigg och glad, minst sagt och hon får försöka hålla ihop det på bästa vis, vilket hon gör galant, Svarten hoppar så man tappar andan, både jag o Camilla rätar på oss där vi står för att vara med o balansera upp landningen.
Sakta rullar vi hemåt ner för slingriga vägar, himlen är helt rosa och en liten sorgkänsla i magen infinner sej, sista året.. men jag tänker njuta varje sekund och det finns ju ett liv efter lumpen också!
// Tina
