Att vika ner sej, inte min grej helt enkelt
Jag brukar sällan eller aldrig ge upp. Men när någon annan drabbas då lämnar även jag in handduken.
Att ha tre hundar på olika nivå när jag själv knappt håller ihop, det rimmar lite dåligt. Jag springer med Blossom, hon går det ingen nöd på, där kan jag även ta med Gucci, även om hon inte älskar det. Så det gör jag, men att då även planera in två promenader till, med Divine, det orkar jag inte just nu. Min stegräknare landar sällan på under 16000 steg om dagen och jag hänger inte ihop dagligen.
Nästan varje dag bryter jag ihop runt 14 tiden, bara gråter och får inte ihop livet, då är påsen med energi slut.
Jag älskar min Divine men hon har ont i ett ben och kan inte springa så långt som jag o Blossom behöver.
Jag vägrar att låta henne stå tillbaka, att inte få sitt pga mej.
När Emil var hemma förra veckan såg han lite trött ut, är du ute tillräckligt frågade jag.. Det var väl lite glidande svar, att gå i mammas fotspår är inget som någon av barnen gör precis...
Då föddes tanken, Divine kan bo hos honom, en vecka eller två tills mammas hjärna har piggat på sej.
Det gör ont att lämna bort, Emil kom o åt lite sen Fredags middag och Divine hoppade glatt in i bilen.
Hon älskar att få all uppmärksamhet, att inte behöva springa 5 km om dagen, att bara får vara den bekväma corvin hon är.
Framåt kvällen gnagde mitt samvete, hur har hon det. Jag skickade ett sms, gråter hon tänker jag...
Hon mår toppen kom det tillbaka!
Då kunde jag sova gott.
Nu sitter jag i sängen, har ätit frukost och väntar på att det skall sluta regna. Idag skall jag springa in mina nya skor, skall rida Killen för Alice tillbringar helgen i Skåne.
Har precis krupit upp för att blogga så hör jag bonk bonk.
Hästarna har gått ute i natt, för att jag skall kunna slappna av och slippa känna pressen, upp och ut, dom är hungriga. Denna varma hösten har gjort att när vädret tillåter går dom ute.
Nu var det någon som protesterade, jag är hungrig på frukost!
Att kliva upp i mathon i hagen, det har blivit Sweeties paradnummer helt klart.
Varma och goa alla hästarna i sina braiga täcken. Så det var bara att gå ut och ge en halv bal med hö, sen var dom också nöjda.
Det blir nog en lång helg, bara jag o djuren.
// Tina
