Att börja hitta rätt
Nu när vi har landat lite hemma är jag så in i vassen trött mentalt.
Känner att det nästan blir lite labilt i tankesättet men samtidigt så är man ju tacksam innerst inne.
Hur mycket kan gå fel på en dag kan man undra.
Jag hade ju lovat Alice att jag skulle rida nu, sagt och gjort. Plockade upp Rally i hagen men det kändes inte så bra redan när vi gick från hagen. Jag själv var nog lite rädd.
Det har alltid varit lite så med mej, brukar verkligen inte vara rädd för hästar eller andra djur. Har fött upp och ägt 3 nordsvenskar vilket innebär att det är stora djur och man får verkligen hantera dom därefter. Någon som inte går att lasta , fråga Tina hon är tydlig och får på det mesta.
Vill inte hästen gå från gårdsplanen, kolla med Tina... så har det alltid varit.
Men nu när jag går med Rally mot stallet så är det helt plötsligt inte så längre.
Jag går och funderar på vad som kan hända om jag trillar av, hur mycket jag kan bryta och slå mej. Tänker att jag får väl prova en väst, har aldrig ridit med väst... Men Oscars var för stor och Alice för liten... Hjälm har jag alltid haft, den är nog från 80 talet, jag kanske borde köpa en ny....
Tja, så där höll jag på innan jag kom iväg och ut på Rally. Vad händer då, jo man spänner sej lite extra.
Väl iväg så var Rally extremt spänd, han har inte gått på så länge och jag var spänd. Men vi kom iväg, red en sväng i skogen, han var jätteglad men jag fick verkligen inte till det.
Tar en galopp på grusvägen och duns, där åkte min nästan nya telefon i backen, ser hel ut men ack nej, den går inte att funka med hemknappen, den låg i magfickan och studsade ur...
Väl tillbaka med Rally utan att trilla av så tänkte jag att jag får fixa i trädgården då...
Min vattenslang funkade inte, trimmern tog batteriet slut och sen tråden.
Det funkar liksom inte med alla dessa motgångar...
Maken tog med sej min telefon, jag lyssnar ju alltid på böcker där,så jag känner mej handikappad på riktigt!
Lagning, tja kanske inte värt det, köpa ut den och köpa en ny... Näe, ingen lust. Dammade av min gamla men den har inget minne kvar... Suck. Allt blev verkligen fel.
Men vad gör det, Alice är hemma, hon pysslar och planerar sin agilitybana för hundarna, nu skall här byggas må ni tro. Hon pratar med hästarna på håll, är ledsen, 3 månader känns som en evighet att inte få rida, hela sommaren...
Då kan du göra allt det med kompisarna som du inte hinner annars försöker jag muntra upp...
Jag vill inte gå på Kungsmässan och shoppa och fika, jag vill rida får jag till svar. Hade jag viljat göra det i vanliga fall hade jag gjort det och ridit!
Hon är tapper försöker hålla uppe skenet.
En klasskompis kom hit med sin mamma igår, pratade bort några timmar och då kändes det rätt ok igen, hon vill tillbaka till rutinerna på Måndag i skolan igen.
Tar in Killen från hagen, skall prova en sadel. Han är inte van vid att vara på stall, han vill vara med kompisarna. Han är precis som en unghäst. Dansar runt och är på tårna. Snäll och lydig men jag känner att prova sadel, det gör vi nog bäst longerandes.
Även där sviker mitt mod. Jag har nog blivit lite rädd sen olyckan.
Det är en främmande egenhet hos mej som jag inte är van vid.
Jag fick smsat lite med Malin, när Emil kommer i morgon, vill du ta Rally och rida ut en sväng med mej då, om jag vågar höll jag på att lägga till.
Mamman får gaska upp sej lite, måste ju göra detta för Alice skull. Hästarna kan inte stå oridna så hon skall börja på noll sen, dom skall vara i topform den dagen hon får sätta sej i den efterlängtade sadeln ingen.
För hon får rida, om än till hösten.
// Tina
