När det värsta händer
Detta är min upplevelse och tankar. Som mamma och jag håller mej till mina tankar.
Jag vill inte berätta detaljer som rör Alice. Min ventil utåt.
Vi stod där och tittade på träningen precis som vanligt. Jag och Camilla pratade om våra döttrar som gått från jätteglada B ponny barn som köper allt mammorna säger till något helt annat... Vi skojjade och skrattade denna underbart soliga Maj kväll uppe hos Lena, precis som så många gånger förr. Johan var med och gick o småmockade efter Enigma i paddocken.
Dom kom på en enkel linje, hindren var nog 60 cm höga, en helt vanlig linje... Enigma blev lite stark och kom lite nära, precis som så många gånger förr på alla ponnier hon ridit.
Denna gången hann hon inte, hon försökte men bommen kom mellan frambenen. Hon blev helt låst och stupar nedåt med fixerade ben, ner på nosen och huvudet vrids in under henne, det blir en katapult reaktion när hela hästen faller raklång på rygg. Jag skriker rätt ut, Johan skriker också rätt ut, under den stora hästkroppen ligger Alice. Jag är framme på en sekund, hästen flyr bort, hon ville verkligen inte landa på Alice. Jag blir helt lugn inombords, tänker bara praktiskt. Av med västen, upp med hjälmen. Andas Alice andas. Jag får inte luft säger hon med paniken i ögonen. Lena var framme, helt lugn och övertalade Alice att vi måste ringa efter ambulans, dom måste få titta på henne. Först kom en akutbil som gör den första bedömningen. Ponnyn står och flåsar, hon ser lite chockad ut. Johan sitter hos Alice, den andra ambulansen kommer, jag och Camilla ställer in ponnyn i Lenas stall, jag ser inget på henne men senare så konstaterade dom att hon skrapat i knät. Ringer Johan som äger henne och bara skriker att han får hämta henne, vi måste åka efter en olycka. Helt osammanhängande känns det som när jag försöker förklara...
Springer tillbaka till Alice, dom har fått in henne i ambulansen och sätter in nålar. Då viker sej benen under mej. En annan mamma som är sjuksyster som kom precis när det hände, Tina heter även hon pratar med mej och lugnar, jag har kollat Alice, hon är vid medvetande, hur mår du Tina, sätt dej ner... Ambulansen gör sej redo, jag hoppar in där fram. Underbara männskor som kör mitt barn när hon råkat ut för detta trauma. Vi kör till Borås säger han, vi småpratar under vägen. Hon måste få fortsätta rida säger han, det var en olycka, det kan hända inom allt, förbjud henne inte säger han till mej och tittar mej i ögonen. Han kunde nog läsa mina tankar... Oron i magen, hon ligger fastspänd på spineplattan. Fixerad från topp till tå. När vi parkerar i garaget säger han till mej, ta nu en Selfie, det lär hon vilja ha sen, och Alice tittar förvånat på mej när jag envisas med en selfie på henne...
Han hade kört ungdomar förr....
Akuten tog 3 timmar, hon hade så väldigt ont i axlarna av fixeringen.
Datatomografi gjordes, tillbaka ner i korridoren. Jag hyper ventilerade men försökte tänka klart. Efter 3 timmar blev hon äntligen lossad från fixeringen och fick gå upp och kissa.
När hon gör det så kommer sköterskan rusande, var är hon. På toa svarade jag, hon måste ligga och ett Ekg måste vi ha igen.
Då förstod jag, det är något inre... Läkaren kom efter en halvtimme och förklarade att dom sett på röntgen att Mjälten blöder och blod i hjärtsäcken. Inga brutna ben tack vara att hon är så ung och vältränad.
Men inre blödningar... En hjärtläkare skulle komma direkt och upp till Intensivvårdsavdelningen.
Då var klockan 01.30. Vi bestämde oss snabbt, Johan stannar och jag åker hem och byter kläder och tar med till oss andra nya kläder och våra personliga saker.
Johan följer mej ut medans dom klär om Alice, när jag kommer till bilen släpper allt, jag skriker rätt ut, inser hur allvarligt det är. Tårarna sprutar och jag skakar i hela kroppen.
Att köra hem i det läget 8 mil kanske inte är det bästa men jag ville hem och prata med pojkarna som satt uppe och väntade.
Jag hade sms kontakt hela kvällen med Lena och jag fick svar av henne 02.30 på natten, även hon hade nog lite svårt att komma till ro.
Kramade mina ledsna pojkar, duschade och fick en kopp the. Förskte vila några timmar men det var väldigt svårt.
Åkte upp igen till Borås, fick prata med dom fantastiska läkarna, över läkare i neruorlogi, över läkare i kirurgi, över läkare i ditt och datt, hela proffsgänget. Jag säger bara det, rätt människa på rätt plats!
Vi är väl omhändertagna här på Iva i Borås. 3 dygn är första milstolpen, Mjälten måste sluta blöda. Läkarna är verkligen här o nu, just nu är det bra men blir det en blödning så måste dom operera akut, dom vill spara mjälten så mycket det bara går. Ligga helt dyr still.
Idag så har hon fått börja dricka lite sakta.
Hon är vid gott mod, all personal är fantastiska.
Jag är så tackasam nu när jag ser på det lite på distans. Lena skötte allt så proffsigt, alla som var där och inom vår närmaste krets ställde upp utan en fråga.
Så många som hört av sej och visat så mycket empati och krya på dej Alice hälsningar.
Vi är så tacksamma att vi har vår Alice, att hon finns här.
Mamma, jag vill inte sluta rida, bara så du vet. Och frågan hur ponnyn mådde...
Det är lite typiskt min dotter, vet hur mina tankar går. Aldrig mera tänkte jag, aldrig att hon får sitta på en häst igen! Men jag vet ju att olyckor händer, Lena sa det till Alice, du gjorde allt rätt, ponnyn gjorde inga fel, det är en olycka.
Nu sitter vi här på Iva, försöker ta in att hon är med oss.
Läkarna är allvarliga så vi förstår att det är inte över än. Men det tänds ett litet hopp varje gång värderna är bra.
När jag kom hem den natten såg jag på text tv att det hänt en olycka på motorcross uppigenom landet någon stans. Det gick inte o rädda hans liv, jag tänker att hans föräldrar sitter också någon stans men skillnaden är att vi har kvar Alice här hos oss....
Många tankar att bearbeta även för oss som föräldrar.
Tack alla våra fina vänner, vi känner erat stöd och det värmer i hjärtat.
// Tina
