Update
Nu kan vi andas lite känns det som. Eftersom det är många som bryr sej om Alice så vill jag även idag ge er lite info och själv få andas ut lite av spänningarna. Man orkar kanske inte hela tiden möta alla , berätta samma sak gång på gång utan bloggen blir kanske det som vi kan dela med oss av till er. Detta är mina tankar idag och inga ingående detaljer för Alice skull.
I Söndag kom som sagt ett bakslag, vi hade kommit upp från Iva i Borås till avdelningen för Kirurgi. Alice fick lite ont i magen om det berodde på vad vi nu lärt oss sk Iva symdrom som är en reaktion efter man varit på Iva och allt vad det innbär i stress, eller om det var så att mjälten blödde igen, det får vi nog aldrig reda på. Hon svimmade och både jag och Johan som var närmast henne trodde att det var helkört. Att se sitt barn så blek och borta, det var mera än vad jag klarade just då. Jag skrek rätt ut och tårarna sprutade, vi hade lite tur, läkaren och 4 sköterskor var alldeles utanför dörren och ingrep omedelbart.
Hon slog sej som tur var inte, Johan fick tag i hennes ena arm i sista sekunden, annars hade hon stupat rätt in i ett element med ansiktet före....
Det blev rätt ner till Iva igen. Då låg vi på en sal för flera för dom ville ha stenkoll hela tiden.
Jag satt där hela natten vid hennes sida, fick en värmefilt och somnade till framåt småtimmarna. Johan löste av mej och två timmar i en säng känns fantastiskt.
Vår underbare läkare Valeri kom in på morgonen, han var lite bekyrmad och hade tät kontakt med Sahlgrenska. Han kom in till Alice och sa: För min egen skull så skulle jag vilja ha kvar dej här Alice, jag är noga med att du blir frisk. Men för din skull vill jag nog att specialister på barn skall ta hand om detta... Även om du kanske inte riktigt är ett barn... Så för din skull så flyttar vi dej till Östra och barnsjukhuset.
Han tittar på mamma o pappa som är oroliga och han lugnar oss med att detta är endast för Alice bästa, jag ville haft kvar henne här så jag har kontrollen... Men jag har jobbat med dom mycket och har förtroende för det bästa där.
Sagt och gjort, två underbara tjejer som kör ambulansen med en anestesiläkare och jag rullade neråt Göteborg rätt fort.
Vi grät, Iva sköterskorna grät och jag tror att Valeri inte var helt oberörd...
Vi blev installerade på 5e våning, mitt i ett bygge känns det som, vaknar av att dom kör med kranen och gjuter... Nästan samma liv som hemma!
Blir nog bra när det blir färdigt.
Massa unga läkare, tror att många är i Oscar och Emils ålder, men självklart är dom äldre.. Hela tiden i kontakt med Sahlgrenska och trauma enheten där.
I går, Tisdag kom Erik, läkaren in med en allvarlig min. Nu har vi bestämt, Alice skall till Sahlgrenska idag och opereras. Vi går in med ett instrument i ljumsken och "svetsar" ihop blodkärl i mjälten. Vi stod där och insåg att hon skulle sövas, allt vad det innebär i risker. Då hände allt väldigt fort, ambulans igen med två gulliga tjejer, en läkare med i bilen och blåljus och sirener genom Göteborg.
Nu var det brådis, 13:15 rullades Alice in på operation, jag höll henne i handen hela vägen in i sövningen. Det var inte lätt för oss att se henne somna in där, men så underbar personal hjälpte oss på vägen. Sitt nu inte här, det tar flera timmar, gå ut och gå, ät något och prata med varandra. Tiden blir jättelång annars och ni mår dåligt.
Vi gick ner mot Änggården, letade oss ner till Botaniska. På vägen hittade jag denna och gjorde en reflektion, man kan om man vill, man kan till o med växa genom asfalt...
Kände det som ett tecken. Var stark, inte ens asfalt hindrar Alice.
Vi kom tillbaka, åt lite, gick runt och letade upp uppvaket, där tog dom in mej rätt snabbt, då benen blev som gele och färgen i ansiktet försvann.... Det är helt normalt sa dom, alla spänningar som blir. Jag har aldrig svimmat men en känning eller två igår blev det allt...
När vi fick samtalet att operationen var över, och hon kom rullandes i korridoren ja då flödade tårarna på både mamma och pappa.
Fick infon, allt har gått bra.
Uppvak i en timme, sen trauma i väntan på transport tillbaka till Östra. Det tog många timmar och vi fick inte veta något hur det gått.
När ambulansen kom en tjej och en kille och vi kom ut i luften efter åska och regn, då djupandades jag och vi hörde koltrasten som sjöng så vackert.
Vid 23 tiden var vi på salen igen. Fick reda på av denna läkaren hur allt gått och hur bra det varit. Täta kontroller varannan timma hela natten. Helt plötsligt blev det bestämt att bara en förälder på rummet, det fick mej att gå i taket, just nu, när vi alla behövde varandra!! En i säng och en i fotölj gick dom med på, så vi varvade hela natten...
Dom har sina föreskrifter jag vet, men det är mitt barn som jag inte vill släppa kontrollen av en enda sekund. Men vi försöker att vara lydiga men ändå föräldrar, en balansgång. Att fråga men inte ifrågasätta har blivit vårt mantra.
Att vara i händerna på proffsigt folk känns bra men oron skaver och man får bita sej i läppen för att inte skrika rätt ut ibland.
Min egna räddning i det hela är mina joggingrundor, försöker att få till det varannan dag ialla fall.
Igår morse upptäckte jag Härlanda Tjärn, så vackert mitt i stan.
Vi har också fått träffa en kurator, för att kunna hantera skräcken och oron. Dom har tänkt på allt känns det som, vi är säkert inte dom första eller sista att hamna i detta, tyvärr.
Vi känner att dom har koll nu, att vi får en plan framåt och det går sakta framåt.
Bara Alice blir bra så kan jag sitta här på en stol i flera veckor om det skulle vara så.
Otroligt vilket stöd vi fått av nära och kära, vänner som vi inte träffar så ofta och alla vi känner. Det är en överväldigad känsla. Alla tänker på oss alla, även pojkarna hemma som roddar allt efter bästa förmåga.
Tack.
// Tina
