Trist att säga..
Jag tycker jag är en klok kvinna i mina bästa år.
Men nu har det nog runnit över lite även för mej. Allt detta jag varit med om under senaste året känns, jag vill inte gå in på detaljer men det är tufft.
Fick ett mess häromdagen av en vän jag känt i många år, hon undrade hur det var med mej, efter att följt Alice hela livet och nu även den sista månaden undrade hon självklart hur hon mådde men framförallt mamman.
Hon är själv mamma och vet hur känslan är.
Att allt samlas under ett år, det är nästan ofattbart. Saknaden efter pappa , den är större än jag någonsin trodde. Att man under sina år runt 50 lär känna sin pappa är inte som jag sagt innan helt lätt men jag är tacksam att jag fick chansen och jo jag saknar honom.
Alice är på bättringsvägen och jag är lycklig över detta. Tacksam.
Men mina tårar rinner väldigt mycket, jag är så innerligt trött och känner mej så sargad inombords. Hur kan man känna sej så ensam i en familj? Är mamma alltid stark? Varför gråter mamma?
Nej, mamman är inte stark, klok eller förståndig. Mamma är bara ledsen.
Det har runnit över. Mamman vet inte vad hon skall göra för att bli stark igen.
En vilsen mamma som älskar sin familj och är tacksam över att få vara mamma!
Så om det inte blir så mycket bloggande, så förstår ni säkert att jag letar efter Tina, ni vet hon den tjötiga personen...
// Tina
