livetsomtina.blogg.se

Vardagsblogg

Allt är så relativt....

Publicerad 2017-08-05 21:29:11 i Allmänt,

Denna helgen är vi verkligen i ponny bubblan. Men ack så snabbt man får en påminnelse hur skört livet är och vad som egentligen betyder något! Vi börjar från början, vi åkte igår till Åby och hoppade en LC med Frisky. Mamma vill så gärna att det skall bli så bra och jag försökte verkligen att vara lugn och dottern skall lita på sin ponny, annars stressar hon och ponnyn vill verkligen ha en trygg pilot. Jag gillar Åby, du behöver inte sitta i en paddock och värma upp, man kan trava och galoppera på innerbanan och det gillar ju våra ponnier bättre. Hela ligan GGB var där och Alice hade stort stöd av dom. Lena dök upp på framhoppningen och gav Alice värdefulla tips. Känner att det var ett tag sen vi tränade nu och Alice fick en längtan till Ubbhult! Mamma skulle vara en and och Lena höll mej flytande bra när Alice red in, en något tveksam start men Alice följde sin plan bra.
Underbara Robban, Garcia foto.... När hon kom till omhoppningen släpper min nervositet, och Alice ändrar sin stil mycket, ponnyn trivs mycket bättre i detta högre tempo och Lena sa: man skall ju aldrig ändra tempot så mycket till andra fasen, men så bra det gick! Glädjen att rida omhoppningen gick att se på långt håll och Robban fångade självklart detta!
Hon rider ut från banan som ny ledartid! Hon ville verkligen vinna men fick så småningom sej nerputtad till 3:e plats av 31, först blev hon lite ledsen för hon satsade på pannbandet och segertäcket men det la sej fort och red stolt ett ärevarv. Hem och bada liten ponny, Lördagen var dressyr Lb i Varberg, bara hem och fixa resten! Upp i tid på Lördags morgon, jag tog halvmilen med Dreamer innan vi begav oss söder ut. Ut med prinsen, han gick så fint va, på framridningen bara han seglade omkring som värsta dressyrponnyn men väl inne på banan hände något, jag såg inget men nåt var fel. Gick inte hälften så bra som på framridningen och dottern var gråtfärdig, jag har sådan håll, jag kan inte andas flämtade hon när hon red ut..... Ja ja, vi andades ihop och sadlade nästa ponny, hon var verkligen ledsen men blev lite gladare när kompisen ropade glatt, du vann Alice! Då torkade tårarna snabbt och gav sej upp på det starkare och säkrare kortet, den gula springaren. Gick inte lika bra på framridningen men jag var lugn, det brukar ge sej på banan. Efter halva programmet skakade jag lätt på huvudet, det var något som inte stämde, igen. Samma visa där, ungen kunde inte andas när hon kom ut. Håll. Tror nog när vi pratat om det att hon spänner sej så mycket, vill så mycket att det låser sej med andningen. Det händer aldrig i hoppningen men mycket spänning blir bara för mycket. Ytterlige en sak att träna på, andas under press. Tur det var en prisutdelning att se fram emot, då lättade det hela lite...
När vi skulle fika lite pratade jag med en familj som vi alltid har träffat ända sen Oscar tävlade med Sweetie. En rolig familj med två döttrar idag 16 och 18 år, goa och glada. Trevliga ponnier som är på lokal nivå. Rider mycket ihop med oss då dom rider både hoppning och dressyr och jag slängde ur mej, var har ni varit denna sommaren?? Vi brukar ju alltid träffas och vi har en glad och hjärtlig ton. Jo, det kom en olycka emellan.... Min dotter var på väg till jobbet och krockade med en timmerbil.. Det var som hela världen stannade för mej, jag hörde om olyckan vid Ullared på radion och kände genast att det var någon jag visste vem det var ... och det var det ju. Vi åkte den vägen härom veckan och då pratade jag om det och undrade just hur det gått. Mamman som var helt cool berättade att flickan varit på väg till jobbet på Gekås, ingen vet vad som hände, chauffören av timmerbilen är chockad och dottern minns ingenting. När räddningspersonalen kom fram var dom helt övertygade om att det var en dödsolycka, bilen var totalkvaddad. Men ett mirakel skedde och dottern har en lyckoängel sa mamman. Skadad och 5 veckor på sjukhus, alla detaljer fick jag och hon behövde nog prata av sej. Där står jag, precis tröstat en dotter som inte uppnåt sitt mål för dagen, allt blev så futtigt.... Mamman pratade och pratade, jag lyssnade och lyssnade. En tävling är inte hela världen, livet är så kort för vissa ibland och jag var så glad att hon pratade med mej och jag kunde vara till någon nytta för just henne just då. Jag skall verkligen följa dom i fortsättningen och hoppas innerligt att hon så småningom är tillbaka på Gekås och hästryggen. Fina goa glada tjejen! Allt blev lite relativt, jag var rätt konfunderad när jag åkte hem. Tankar en kväll i sommarsverige... // Tina

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela