Kissy
Door-keepers Kissed by Gem, 11½ år fick vi ihop.
Kissy var inte bara en hund, hon var en del av mej och vår familj. Trognare vän kan man inte finna.
Som valp och unghund var hon riktigt jobbig, jagade en hel del vilt, vaktade mycket och hade en mycket egen vilja. Precis en sån hund som jag gillar, precis så tuff som jag är trygg i.
Vi har nog gjort det mesta ihop, hon fick mej att våga tävla i brukset, jag kunde lita på hennes kapacitet och fantastiska spårnäsa.
Hon ville jobba med mej, hon ville verkligen göra sitt bästa.
Hon blev uppflyttad till högre klass spår och hade säkert kommit ännu längre om inte mitt liv och sjukdom kommit emellan. Lite skottberörd blev hon efter en nyårs olycka men vi tränade hela tiden och det blev bättre.
Hon var en fantastisk mamma och uppfostrade sina valpar väldigt väl.
Hon älskade sin boll, uppmuntrade alltid gäster att ha lite boll lek och kamp.
Hon var barnens hund också, bättre vän kunde dom inte ha, alltid trygga med henne.
Vi behövde aldrig låsa en dörr, Kissy låg alltid och vaktade oss. Gick alltid med ner till stallet när det var mörkt, fanns där som en skugga.
Min svampletar kompis, detta älskade hon även om det var jag som ville hitta svampen!
Bada och simma bara hon älskade, följde gärna med husse på morgonpromenaden till sjön på somrarna..
Hade alltid koll, ville aldrig missa något.
Några av Guns får, dom har lite kluvna toppar i öronen, då dom inte löd med en gång....
I höstas började hon tappa päls runt ögonen på nosen och läpparna blev rosa. Hon var rädd för veterinären så vi avvaktade. Hon tappade matlusten över nyåret.
I Tisdags åkte Johan och Alice in med henne till veterinären. Då var det första dagen hon inte ätit. Det var första dagen hon var riktigt sjuk, men gick promenad och joggade lite med mej, på ren vilja.
Västra röntgade henne och ultraljudade hela henne men hittade inga direkta fel på organen mera än att levern var nedsatt och väldigt hög puls. Beslutet att hon fick stanna över natten togs. Hårbortfallet oroade dom. Prover visade att det var Cancer.
Där stod vi igår, med många och tunga val. Min man har varit fantastisk i detta läget, han pratade tre gånger på förmiddagen igår med veterinären och vände för och emot. Vilka möjligheter fanns det och vad kunde göras. Han ringde mej, vi diskuterade fram och tillbaka. Vi var överens, vi ville hennes bästa, vi skulle inte se till oss själva utan göra allt för att hon skulle må bra. Så stod vi där, beslutet var tvunget att tas.
Vi bad dom att avsluta hennes innehållsrika liv. Det var rätt beslut tyckte även veterinären, hon skulle inte kunna bli bra, bara ännu sämre och även om man gav all medicin i världen hade hon kanske överlevt några månader men med en hel del biverkningar.
Vi tog det jobbiga beslutet allt för Kissys bästa.
Johan åkte även in och hämtade henne, stod i ösregnet och grävde en fin grav till henne.
Nu vilar hon hemma tillsammans med sina bollar.
Älskade hund!
// Tina
