Vanor
Tänk, man blir nästan som en liten familj där man är samma tid samma dagar vecka efter vecka.
Dom kvinnliga pensionärerna som sitter gärna och länge i maskinerna och pratar, hon med hårtofsarna, hon med tatueringen av en jordgubbe och den bestämda med mamman på äldreboendet. Sen är det killen i rullstol som har en personlig assistent jag känner igen sen 90 talet. Mannen med knäna, lite äldre än mej och opererade knän. Man har liksom namn på alla bekanta, men vet absolut inget om dom mera än det man hör när dom pratar med varandra.
Jag är anonym men ändå en i gänget.
Knä mannen sa efter jul, ja då kör vi igång igen, japp svarade jag. Har du varit här fick jag frågan, ja en gång och du? Jodå en Måndag var jag här.
Varken mera eller mindre prat.
Lite därför är det mysigt att gå mina bestämda dagar o gymma runt 11:30 snåret. Måndag och Onsdag men ibland försöker jag även Fredag.
På Fredagar då är även kvinnan med ljudböckerna där, hon är en äldre fd Svenska lärare som har fått dålig syn. Vi pratar mycket om bra böcker och har faktiskt rätt samma syn på vad en bra bok skall innehålla.
Att vara en i gänget men ändå inte. Rätt skönt ibland.
// Tina
