livetsomtina.blogg.se

Men så snäll. Eftersom Alice hade ridförbud fick ju jag börja rida honom, vi red ut först med sällskap men sen allt mera själva. Han var så snäll. Han som bott på en hed på många hektar klättrade snubblande omkring med mej i skogen, upptäckte sjöar och vatten. 

När Alice började o rida, det tog lite tid innan dom klickade, hon hade ju sprattelponnyn Rally som var hennes hjärteponny då. Men Killen växte i sin roll, sakta men säkert byggde dom upp ett förtroende och jag kunde slappna av, han var så rädd om sej och henne. Min rädsla att dom skulle krascha eller gå omkull avtog mer o mer, han stannade hellre än rev grovt. Han rev faktiskt väldigt sällan och vägrade bara om han kom helt fel. Han hoppade i början mera på vilja än med stil kan man ju säga lugnt... men så trygg jag blev, han botade min rädsla att Alice skulle gå under tillsammans med hästar! 

Killen måste förstå, bara han förstår gör han allt. Från en hedponny till att gå tre stycken SM i fälttävlan, det är bara en bra ponny på insidan som gör. Tävlat i alla tre grenarna otaliga gånger. Lärt den lätt handikappade mamman att våga ta fälttävlanskort, då på en höjd för häst, det lotsade han mej igenom, den lilla hästen med det stora hjärtat! Så beskrivs en Connemara och han stämmer in på alla plan. 

Nu är vi en helt vanlig familj med vanliga inkomster, har en ambitiös dotter som älskar hästar, vi stod i ett vägval. Skall vi fortsätta o hjälpa henne på hennes väg i hästlivet eller skall vi säga till henne, nu får du lösa ditt hästliv som du har råd med. Alla tänker vi olika men jag ville inte sätta henne i den sitsen, Killen fick börja leta efter ett nytt hem. Det har tagit tid, redan i Oktober var vi o exportröntgade homom, allt efter konstens regeler. Inte en flisa, inte ett fel, helt ren på alla håll. 

Det var en del som hörde av sej, ingen familj dög riktigt i mina ögon. En liten rädd tjej kom o provade för det var nära, nej inget som kändes precis så som jag ville.. Det gick en tid, nej bara folk som inte kändes ok. Så en dag, en mamma hörde av sej och letade en snäll ponny, som dom kunde lära sej hoppa lite på och tävla dressyr. Nja, kanske... Dom bodde i Skåne... Dom kom hit 3 gånger under två månader. Jo det stämde, tjejen gillade Killen och Killen han är så snäll. 

Så idag bestämdes det, besiktning tillsammans med köparna. Ute hos Johan i Särö som följt honom i alla år och med Monica vid sin sida på kliniken. Monica tittade på mej och frågade hur är det Tina... tårarna bara trillade. Och som den fina ponnyn han är, självklart ett utan anmärkning. 

Efter en del pappersarbete så lastade vi Killen på deras lastbil och dom styrde kosan söder ut. Min Killen var inte längre min. 

Han får ett toppen hem och jag önskar av hela mitt hjärta att dom får många roliga år ihop, uppleva honom precis som vi har gjort. Men sen, när han skall bli pensionär... då får han mera än gärna bli min Killen igen. Han kom in i mitt liv i en kris i mitt liv som jag aldrig hoppas jag får vara med om igen och gjorde mej hel. Tack älskade ponny, du var mera än en liten brun ponny.... 

Tårarna bara rinner när jag skriver dessa rader och jag vill jättegärna dela våra nästan 5 år ihop i några bilder.