Träning
Det har ju varit en annorlunda tid i vårat liv. Först studenten och sen allt annat så vi har inte varit o hopptränat hos Lena sen slutet av Maj. Det är konstigt för där har vi härbärgerat i 12 år minst.
Så när Alice förra veckan kom och sa, kan vi inte träna blev jag faktiskt lite glad. Hon hörde av sej till Lena och fick plats i en grupp. I gruppen en ny bekantskap och en gammal med ny häst och hästen har tillhört Ida innan, vännen från Landvetter. Det är väl det som är kul inom sporten, man får nya vänner, följa gamla vänner och även hästarna. Det är precis på pricken det jag tycker är intressant.
Svarten tyckte nog det jag jättekul att få hoppa igen. Hindren låg lite över metern, när vi avslutade säsongen så var det utomhus och nu går man in, Svarten hade väl inte varit o hoppat inom hus sen i April så det är mycket att ta hänsyn till.
Lite ringrostiga i början men hoppade väldigt fint.
Om man tänker på hur han rev och sprang i början av vårat ägande så kan man bara imponeras av hans utveckling. Det enda var på sista hindret ett litet klonk i en bom men inte tillräckligt hårt för att trilla av skållan.
Han har blivit lite klok också, kastar sej inte iväg utan kom helt fel, då stannade han faktiskt. Han är ju van vid att Alice alltid lägger honom helt rätt på hindren men nu var även hon lite rostig, dom tog om det och det var inte en tvekan.
Sen var det mörkt när vi åkte hem, nu började ju träningen kl 19, det är sent för mej då man först är hemma efter 21, men det funkar för mej när jag jobbar hemifrån dagen efter.
När vi kom hem så gick jag ner till hagen mellan hagarna där Sweetie går nu, mera o äta, njuta lite extra för hon har väldigt ont i sitt bakben. Det känns så orättvist, denna fina fina ponny, speciell men ett fantastiskt lynne, skall ha så ont. Jag gav henne mat o smärtstillande, förbannade orättvisan och grät högt i fullmånens sken.
Det är nackdelen med att ha djur, dom lever inte lika länge som oss.
// Tina
