Att få ge
Jag älskar ju att ge presenter, lika som jag älskar att få. Med åren har det väl gått mera åt hållet ge men som barn var jag väldigt förtjust i att få. Säkert en mognadsfråga.
Farfar har ju haft våran Blossom, han har ju alltid haft hund men nu är det några år sen den sista fick somna in. På Jul sa han lite så, tänk om jag haft en sån fin hund och klappade på Blossom. När valparna kom och det stod klart att Latte skulle bo ett tag hos oss, då frågade jag om inte Blossom kunde få bo med honom ett tag, både för att jag inte kan springa längre och för att Blossom är väldigt osäker när någon kommer och jag vill inte att valpen skall ta efter dessa dåligheter.
Sagt o gjort, låna tills vi sålt Latte. Eller sälja skulle vi ju inte , ut på foder. Så kanske det blir om det rätta hemmet kommer att dyka upp, men än har det inte gjort det.
Nu fyllde farfar 80 år i helgen och då bestämde jag med, jag skall ge honom Blossom i present. Så när han kom på en fika i Söndags så berättade jag för honom att nu på hans födelsedag, då var Blossom hans, men passusen att händer det något att han blir sjuk eller på annat vis inte kan gå ut med henne, då hoppar vi in som tillfälliga hundrastare.
Det var en mycket rörd farfar och det blev ju inte bättre när Johan hade skrivit ner en dikt till honom, då blev det mycket rördhet.
Det är bara ett fel med detta, att hon redan är 8 år sa han, jag vill ju ha henne i många år. Hon kommer vara med dej än i många år sa jag. Hon är ju en glad och lycklig hund och lekte mycket med Divine som hon ändå är uppvuxen med, men när farfar gick ut till bilen, då sprang hon lyckligt med.
Någon gång skall jag ha en aussie igen, men inte nu. Nu räcker det gott o väl med corvisarna.
// Tina
