Det var nära ögat
När då oridinarie ryttaren inte kan rida så rycker Karin in vilket jag är tacksam för, hon utbildar och rider så mycket bättre än mej. Men hon jobbar också en hel del på i måndags tänkte jag, att klättra omkring i skogen är ju lite win win, jag kommer längre än vad mitt knä håller för och Svarten behåller sin muskelstyrka. Sagt o gjort, jag skrapade av honom all lera som han kunde uppbringa för att rulla sej i, jag hostade o nös, det var så dammigt.
Tog på mej säkerhetsvästen jag inhandlat till min korta terrängkarriär på tre tillfällen med Killen, för säkerhetsskull, en glad häst med mycket nerver.
Jag red ner till Ålgårda och in mot Rossared förbi bommen, han var på tårna och jag hade också riggat med graman, hjälptyglar är till för sånna som inte kan rida... precis så. Ett rådjur prasslade i buskarna och han blev alldeles stel men jag knackade lite med skänklarna och sa myndigt, det är ju ingen fara bara en Bambi, nu går vi Svarten, mest kanske för att övertyga mej själv...
Rider kanske 5 minuter i lite skritt o halvtrav då han får syn på några små terränghinder som Karin o Ingrid spikat ihop. O säkert har Alice galopperat just den sträckan för han blev skogstokig. Kastar sej framåt o biter tag i bettet, reser sej på bakbenen, bockar och försöker ta tag igen, men vad i helvete skriker jag, det hörs nog ända till Hjälm, vad håller du på med, drar i ena tygeln, ner i diket o hinner tänka tur jag har väst för nu välter vi. Han höll sej på benen och fortsatte o bocka. Säkert bara glad men jag är för stel o gammal för sånt " skoj". Jag skakade i hela kroppen och röt, nu djävlar Svarten, jag är gammal o har absolut ingen lust med detta. Fick honom att skritta trava lite, klättra upp för backen och sen hem. Står som ett ljus när jag kravlar mej av och benen är som gele..
Lite stolt att jag satt kvar, men så rädd jag blev.
En ponny att lurva runt med i skogen är lagom, inte en 2* fälttävlanshäst. Ryttaren är problemet inte en glad o busig häst!
// Tina
