Upp på hästen
Det är ju ett gammalt ordspråk att trillar man av ja då skall man upp på hästen igen, gärna genast. När det gäller livet så är det ju så och efter det som verkligen kunde blivit en olycka på tävlingen kände jag men också Alice att det var bara att träna på det som kunde gått snett, både för ryttare men framförallt hästen, i Svartens fall är han en klok häst som också är rädd om både sej o sin ryttare. Så vad gör man då, jo en tidig morgon igen på Lördagen, åkte strax före kl 07 på morgonen för resan blev än lite längre denna gången ner till Flyinge, o när man kör transport så blir det 3,5- 4 timmar, en väg..
Men jag körde ner, det gick rätt bra men är lite mera trafik än förra helgen. Strålande vårväder bjöd Skåne på o drillande lärka och storkarna promenerade härligt i en hage.
Det är så typiskt med just Flyinge, där bor storkarna överallt på taken o i skorstenarna.
Vi kom fram i god tid o jag o Johan tog ut Svarten o broddade på, vi var nog lite spända faktiskt.
Men jag som känner honom så väl kände att även han var lite spänd.
Alice satt upp o värmde upp, vi träffade Ted som är mr fälttävlan i Skåne. Nu rider han fortfarande o tävlar o vet känslan när man skall hämta upp sej från när det blir ett hack i skivan.
Nu hade vi lite tur, endast två stycken var dom och då blir det mycket hinderträning.
I början var dom nog lite tveksamma o speciellt var nog Svarten lite blyg.
Han tittade lite, men när Alice stöttade honom så hoppade han direkt.
Titta får man men inte stanna.
Lite lätta hinder och mycket instruktioner.
Lite vatten och nu växte självförtroendet.
Sen var det dags för det förhatliga momenthindret, Trakhenern. Dom började på en liten, i min värld jättestor.
Svarten tittade till men kände att Alice var med honom
Hoppade fint med väl tilltagen marginal med frambenen. Men efter detta så frustade han, gjorde halvbockningar för han var så nöjd med sej själv.
Ted instruerade väldigt noga och berättade själv om sin erfarenhet att det är läskigt ibland, då tog även han hjälp av en tränare och det löste sej. Det är nog nyttigt att höra när sånt hänt, att det finns proffs som också ridit mot ett hinder med lite ont i magen.
Sen var den större inga bekymmer, alla var nöjda o glada.
Vatten är kul!
En stor bank, första nerhoppet
andra o sen en 90 graders sväng till en maffig spets
Nu var jag inte ens bekymrad längre.
En trippelbarr
Upp för en kulle, hopp o ner, upp för nästa och ner mot spetsen.
Här nickar Ted, precis så!!
mamman kunde slappna av lite nu, det kändes så bra.
Latte fick leka med hans snälla gamla Labbe, hemma har han två Corgi Cardigans så han var van vid mindre långa hundar.
Tack Ted, jag gick fram till honom o berättade att han gjort precis så rätt som vi önskade.
Det kostar en del att träna, o åka i nästan 8 timmar, men det var värt varenda krona!
När vi rullade hemåt så var vi väldigt lättade allihopa både i bil o transport.
Nu kunde jag luta mej tillbaka o slapp köra den första biten på motorvägen, den är dötrist. För nu har Alice tagit BE kort o får dra tungt släp!! Det underlättar den ibland rätt slitna mamman!
// Tina
