En debut som är värd att fira, trots resultatet
Som det har tränats i flera år, Svarten har ju varit här i 3,5 år nu och detta var liksom målet med sin första storhäst för Alice, men det har varit en lång resa. Från dag 1 när vi undrade, vad är det vi har köpt, han kan verkligen inte hoppa. Till alla problem med hans inställning till bett och mun, men nu nu kände Alice att vi kör, trots att dom bara fått en tävling innan i år. Men hon har kört själv till dressyrträningarna, vi har varit runt om i Skåne o Halland o tränat terräng.
Jag var nere redan på lördagen för att kika på ponnierna, jag älskar ju ponnier. Jag o Latte satt på banan några timmar.
Rätt trist tycker hon men många roliga folk att hälsa på, hon är supersocial!
När söndags morgon grydde ringde klockan och jag tänkte, vad håller jag på med, att gå upp nu för att åka till något som känns livsfarligt både för häst o ryttare. 2* är den näst högsta klassen vi har på tävlingar i Sverige, det slutar på 3* som är få om året. Vad som var lite roligt var att 2 till som Alice tävlat med/mot i alla år från ponny skulle debutera just idag.
Ett dressyrprogram som var väldigt aktivt, hände saker hela tiden och nu kom ryggningen in. Hoppningen där det var stort o brett, 115 cm och trekombination. Klurigt om man tänker att vi har en häst som absolut inte kunde hoppa för några år sen. O sen terrängen, en mardröm när man älskar sitt barn och älskar denna häst. Stort o brett, svängar o kombinationer som en vanlig hopptränare skulle bara hålla för ögonen när dom ser. Men det är skickliga ryttare som klarar av detta, modiga hästar och ibland en gnutta ödmjukhet.
09:18 var det dags för dressyren. Sist hade vi vad jag kallar flygande start, han kastar sej in på banan i full galopp, då start utifrån men nu var det start innifrån och det är bra för en spänd häst som är som en fiolsträng.
Karin hade åtagit sej att vara moraliskt stöd så jag satt mest lite utanför o kikade.
men det kändes ändå ok för att vara Svarten. Dom plockade ihop 63,8% vilket var bra. Alice kom ut o var faktiskt nöjd, hon vet sin o hästens svaghet och dom har tränat. 36,2 i straff ( man räknar straff i att ta 100- procenten). Bra start. Då är det dags för hoppningen inom 30 minuter. Jag var med lite på framhoppningen, ville ändå att Alice skulle känna att jag fanns där.
Dom gick in på banan, det står verkligen hinder över allt, tre banor på en bana, olika klasser så det gäller att ha gått banan ordentligt och det måste man göra innan dressyren när det är så tight emellan.
Det blev lite vingligt mot hinder nr 1 men sen kom dom igång. Så fin o stark han är, som han hoppar, nu lever han verkligen upp till sin hoppstam!
Man ser nästan leendet över sista hindret, felfri och det blev ett ljubel på ringside!
Den obligatoriska klappen!
Han är så fin nu, stark i kroppen och en hoppryttare skulle aldrig tro oss, han har gått ute dygnet runt i över en månad, i stora gräshagar och togs bara in natten till Söndag. Så detta med att tävlingshästar inte kan gå ute och på gräs är bullshit, ok ponnier blir slöa och feta men storhästar mår säkert jättebra av detta när dom är lite högt i blod. Åter igen, hästvälfärd.
Nu var det bara en sak kvar, veterinärbesiktningen, där kan vara något litet litet så får dom inte gå vidare, men se även det gick som en dans. Frukost och glada skratt när all den spänningen släppte. Nu gick vi banan, Johan hade dammat av min gamla cykel för det är långa vägar att gå med ont knä och hela klanen inklusive hundar gick banan. Som mamma får jag ont i magen. Men Alice strålade och var väl fokuserad. Jag går en gång till sa hon, o Karin gick med som coach.
Jag satt kvar uppe på banan och såg dom 3*, det var mycket erfarna ekipage men vissa saker var samma som i Alice klass och det var svårigheter där dom utgick. Häst eller ryttare förstod inte frågan som man kallar hindren, varje hinder är en fråga och skall svaras på genom att hoppa det säkert och felfritt.
Jag cyklade ner för att hjälpa till med att sadla på, alla är lite tysta och sammanbitna, Svarten var lite orolig när Johan broddade honom. Allt är så laddat. Vi posionerade ut oss på banan och sen är det bara väntan....
Det vita på benen är vaselin, ett medel som Killen vann en gång, för att dom skall glida lättare över ris o om det tar i någon stans, lite ironiskt att just Killen som var den bekvämaste ponnyn vann just detta... men bra för Svarten.
Jag placerade mej vid hinder nr 3, trappan. Hör Anne i speakern berätta lite om Alice o hennes häst. Där kommer dom dundrande.
Han tog dom på studs, det var ett högt tempo.
Bra Svarten hör jag o den obligatoriska klappen.
Jag ser dom försvinna bort över fältet men ser också att det ser bra ut, dom är redo för detta!
Då rinner mina tårar sakta ner för mina smutsiga kinder, en lättnad. Det är inte klart men det ser säkert ut. Det är ändå 30 språng totalt i alla kombinationer.
Det är nu som sporten är som bäst, för så många vänner och kamrater som filmar Alice, man hör på filmerna hur folk hejjar fram dom hinder efter hinder. Vi känner en del hindervakter och dom tar upp sina mobiler och filmar o skickar till Alice. Det är sport det, ödmjukhet, ingen konkurrens.
Kyrkan o tre språng till tågbommen
Nu går det fort så luvan på Svarten flyger på snedden o Alice sliter av den i farten.
stort bord till
smal spets.
Det är lite dålig kvalitet på korten för dom är från filmer på avstånd men man får en hum ialla fall.
Nästa tågbom.
så bra hon red på den förhatliga trakhenern
supersvåra spetsen tog han i farten, här hade hon jättemycket ytterskänkel på.
Nedhopp, tre galoppsprång mot båten
gick toppenbra.
sen var det ner mot andra vattnet. Då log jag med hela mej, tårarna bara rann.
Maria vars dotter också debuterade hade fråga om jag ville ha hjälp med att filma, så hon stod där, jag lappade iväg runt hörnet för att få målgångsfotot över sista hindret. Då hör jag hoppsan så kan det gå från Anne i spekaern. Jag rusar dit o ser Alice stå i vattnet.
Han hade tagit i för allt vad han var värd ner i vattnet, där ger underlaget vika för bakbenen, han samlar all kraft han har och får grepp och skjuter sej upp för stark är han
det blir som en katapult för Alice.
som landar på fötterna och hennes säkerhetsväst exploderar. Upp ur vattnet kommer en mycket lycklig häst och en rätt blöt dotter. Jag är ok säger hon, men då säger reglementet att hon skall uppsöka ambulansen som står på banan för koll. Jag o Karin tar med oss Svarten ner. Vi hinner knappt halvvägs när hans andning är helt lugn, så bra kondis har han. Han har några skrubbsår på bakbenen och jag sköljer och sköljer, Karin kommer med svampen och vi kyler hela honom. Hans ögon när jag mötte honom vid vattnet, dom var fulla av adrenalin och lycka, tänk att man kan se lycka i en hästs ögon. Karin kikade på såret och tvättade rent. Hon broddade av honom och sen kom Alice ner, då tittade han på henne och såg ut att säga, vart tog du vägen? Jag gick ju i mål men tappade dej på vägen......
Det var lite snopet ja, men även Alice var jättenöjd med deras insats. Så resultatet sa utesluten men vi var så nöjda ändå, det är känslan som räknas. Så mycket bussiga männsikor som hejjade fram henne, så många vänner som stöttar en rätt nervös mamma, Maria var en klippa där men hon var ju också spänd, pappan från Falkenberg vars dotter debuterade var helt blek i ansiktet men kom ändå fram o frågade hur det gick med Alice. Pontus tränaren som tyckte det var lite tidigt för årets första dopp, erbjöd Alice att komma hem o träna på hans vattenhinder så hästen lär sej att backa av o inte kasta sej ut för vattnet. Han var lite tilltufsad själv, hade dagen innan trimmat lite dressyr på hästen han tävlade i Alice klass, o i halten reser den sej upp på bakbenen, han glider bakåt men sitter kvar, skall rätta sej till o böjer sej framåt, då reser den sej en gång till, han blir knockad o bryter näsan. Nu red han ändå en häst i 3* o en i 2*. Det är bara ryttare som kämpar så! Mitt i detta bryr han sej om sin elev Alice o erbjuder hjälp. Det är sport på hög nivå.
Det är mycket en mental sport och jag tror att det stärker även ryttarnas personligheter.
Vi rullar hemåt helt slut men väldigt nöjda. Det fick bli pizza till middag, idag orkade vi inte att laga mat, det tar även på oss som är rädda om vår dotter. Men så bra det blev.
Tacksam att jag får vara en del av Alice framgångssaga, det är så underbart att få vara med på resan. Även om det var en tidig morgon...
// Tina
